Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iS
FRANS . KEMPE
Bland kulturens många fiender äro kreaturen de svåraste. Sedan
urminnes tid har betesrätten i Norrland ansetts som för alla gemensam.
Detta må icke förvåna. Af betesmark fanns i forna tider mer än nog i
Norrland. All därtill duglig mark kunde ju användas, när skogen saknade
värde. Befolkningen var heller icke talrik; någon kollision uppstod
följaktligen icke. Och äfven sedan afvittringen framgått, som skilde mellan
kronans och den enskildes skogsområden, har ingen ändring skett, ty
kronan har icke funnit sig föranlåten att hindra eller förbjuda betandet på
sin mark. Många byaskogar äro ännu oskiftade; och där är betet
naturligtvis fortfarande gemensamt. Men äfven i fråga om skiftade marker äro
delägarne ej så sällan genom vid skiftet träffade bestämmelser om
fortfarande gemensam betesrätt betagna den af lagen anvisade utvägen att
genom hägnad freda sin skogsmark eller del däraf. Då man å dylika
marker hägnar kulturfält, anse de öfriga byamännen ej utan skäl åtgärden
innebära en obehörig inskränkning i den gemensamma betesrätten. Men
äfven där betet icke vid laga skiftena aftogs som gemensamt, saknas
vanligtvis all respekt för hägnaden Som exempel härpå må anföras, att
vållare finnas, hvilka anse det hägnade kulturfältet som den bästa
betesmarken, ej minst därför att, när kreaturen drifvits inom dess stängsel, de äro
i godt förvar.
Att få bukt på den inrotade uppfattningen af betet såsom ett
com-mune bonum går näppeligen utan lag om betesförbucl å annans mark. Det
är dock icke sannolikt, att en sådan lag inom rimlig tid kommer till stånd;
den skulle i detta nu väcka ett stort missnöje hos Norrlands jordbrukare.
Sannolikt är väl ej heller, att inom de närmaste 40—50 åren allmogen lär
sig, att de vida betesfälten äro till skada för mjölkafkastningen, att
beteshagar vore att föredraga, men att det vore allra bäst att utfodra
kreaturen inne. Vi ha sålunda, efter allt att döma, för lång tid framåt att räkna
med betandet.
Den skada, kreaturen åstadkomma i våra skogar, är icke liten. Getter
och får afbeta skotten å plantor och buskar, men äfven kor äro icke
alldeles okänsliga för denna läckerhet, och genom tramp ödeläggas otaliga
späda plantor. Kulturfält eller andra skogens öppna platser locka
kreaturen. De äro där mer fredade för mygg, flugor etc., än i själfva skogen,
och när de finna behag i ett kulturfält eller detta är det enda öppna stället
inom betestrakten, är fältet snart förvandladt till en allfarsväg. I de
trakter af Norrland, hvarifrån jag hämtat min hufvudsakliga erfarenhet, är det
intet ovanligt att få se hela fårskockar och 10—20 kor beta pä ett kultur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
