Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Pa björnjakt bland lapska högfjällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landets väktaretorn, mellan hvilka bergssluttningarne byggt
svindlande branta vallar med betäckning af mansdjupa drifvor.
Våra rislor ila nu för ett lustigt traf fram på det
isbelagda träsket, där en ypperlig, bred väg, en riktig
“kungsväg“, blifvit uppkörd af timmerkälkar, timmerstöttingar och
lapska pulkor samt sedan jämntrampad af tusentals renar,
hvilka, stadda på flyttningsstråket till norska högfjällen med
dess orörda beten och ishafskusten vid fjordarne med dess
härliga sommarsvalka, nyligen dragit där förbi. Emellertid
plågades våra ögon oerhördt mycket af det beständiga
stirrandet ut öfver de glänsande snövidderna — särskildt svedo och
tårfylldes de, när vi en längre stund hållit dem fästade på
isens snötäcke, hvars skaröfverdrag skimrade som hvitt siden,
öfversålladt med milliarder glittrande frostkristaller. Den
anmärkningen vill jag dock förutskicka, att detta onda blott var
försmaken af hvad som komma skulle, ty senare råkade flere
af oss ut för “snöblindhet“, hvilket förhållande gaf vännen
Gellivaredoktorn, numera Uppsalaprofessorn, H. V. R—d—hl
anledning att i en medicinsk tidskrift om denna sak skrifva
en lärd afhandling, hvari han med oss som
undersökningsmaterial demonstrerade fallet, som kanske var nytt för den
vetenskapliga världen (n. b. hvvad Sverige beträffade), ehuru
lapparne årligen hafva mycket men af precis detsamma. Dumt
var det förstås af oss att ej medföra blå glasögon, men af
skadan blir man vis — sedermera har jag på fjällfärder under
eftervintern alltid medfört ordentliga “polarforskaresnöglasögon“
och aldrig vidare lidit det minsta af ljusbrytningen mot snön.
Jag hade visserligen nu ett surrogat i den vägen: en
pincenez med blågrå glas, men denna sof jag bort före ankomsten
till Svappavaara — jag hade somnat in en stund i rislan,
och därvid föll den föga praktiska tingesten ned från nasus
på mig utan att kunna återfinnas.
Nu varseblefvo vi längst bort till höger “spiran“ eller
väderflöjeln på Jukkasjärvi anspråkslösa kyrka, passerade
efter hand hemmanen Paksuniemi, Tahkoniemi och Saari samt
gjorde slutligen halt vid en gård i byn, där resande bruka
taga in. Här blefvo vi underrättade om, att våra jaktkamrater
för 1 1/2 timme sedan lämnat platsen för att fortsätta till
Kurravaara — de bibehöllo det försprång i tid, som de vunnit!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
