Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. I skogarna kring polcirkeln. Jakter i Öfverkaliks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständigt narrade till gapskratt — det var då Heikki hade fått
brännvin i kroppen, och det kunde ofta nog hända i hemmanen
vid de större vattendragen, eller då han smakat alltför
mycket öl och porter i gästgifverierna efter landsvägen.
Dryckenskapslasten var nämligen hans hufvudfiende, som for af med
alla hans sparpengar. Nå, en lördagskväll kom han till mig
och bad att få ut 10 kronor af sin innestående aflöning: han
skulle hälsa på i en gård vid Kaliksälfven, sade han. Naturligtvis
fick han pengarna, dock med tillsägelse att supa måttligt
och att nykter inställa sig till arbete på måndagsmorgonen.
Söndagen var öfver, och måndagen hade grytt. När
jag då på morgonen var färdig att gå ut i skogen och gick
öfver till sommarstugan för att säga till om uppbrott, fick jag
se Heikki sitta betydligt full på en bänk och karfva tobak
mot sina pjäksstöflar, medan han skrytsamt berättade för folket,
huru mycket han druckit under det gångna dygnet, som naturligtvis
tillbragts under ett oafbrutet festande. Då han fick
syn på mig, rätade han upp sig och drog munnen till ett
fånigt leende, som skulle uttrycka välvilja. Jag blef emellertid
rykande arg öfver att se den stackaren öfverlastad, då
jag särskildt hade sagt åt honom att presentera sig i nyktert
skick vid den nya arbetsveckans början, hvarför jag hunsade
upp honom efter ordning i folkets närvaro. Detta tycktes
emellertid reta honom, han kastade på mig en lång, hämndgirig,
elak blick ur sina mörka ögon under luggen och grep
fast om sin puukko eller knif, hvilken skogsfinnen i slika
fall ej töfvar att bloda, samt gjorde ett häftigt steg fram mot
mig, som dock tog saken ganska lugnt och sade: "låt du
knifven vara, min gubbe, ty lyfter du den mot mig, så skjuter
jag ner dig med den här bössan du ser, och du skall väl
inte vara svårare att råka än en tjäder i skogen!"
Samtidigt förehöll jag honom det nedriga i h ans beteende att supa
upp sina fattiga styfrar samt sedan komma och hota den,
som alltid sökt hjälpa honom. Ovett, skämt och allvar i behaglig
blandning verkade till sist så på den fulla karlen, att
han föll till föga och började gråta samt besvor mig att låta
honom följa med till skogen, ty han var rädd för att göra
något illa hemma vid gården, sade han. Ja, det kunde han
ju få, men då skulle han först bada och söka bli litet klarare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
