Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- XI. Senhöstäfventyr i vildmarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XI. Senhöstäfventyr i vildmarken.
Den som från bördiga, leende, tätt befolkade bygder söderut
i landet kommer hit upp till karga, dystra ödemarken,
till milsvida finnskogarne vid gränsen mot norr, han har sig
förelagdt att rätt hastigt antingen gå framåt eller tillbaka, att
lika afsevärdt "förbättras" och utvecklas eller att "försämras"
— detta uteslutande beroende på hans karaktär och naturanlag!
Är han en herre med intressen och vyer, en som
tänker djupt, känner rikt och vill stort, då är han kommen
till ett land, som åtminstone till en tid, eller så länge allt
ännu är nytt för honom, gestaltar sig såsom "det förlofvade"
— hafva däremot några år hunnit förflyta under oafbruten
vistelse här, och ensligheten, tystnaden, mörkret börjat liksom
vampyrer stjäla mod och kraft ifrån honom, då blir dock i
regel den mannen efter hand lamslagen och bruten till sitt
inre, han åldras fort, lefver helst i drömmar, och tungsinthetens
koltrastsång finner ypperligt genljud i hans bröst. Vill
en sådan man ej gå under af melankoli, måste han ej blott
af all sin viljeförmåga söka reagera häremot utan också
kroppsligen anstränga sig till det yttersta : färdas i vildväder
långa, mödosamma, farliga vägar, strapatsera sig dödstrött,
våga utan tvekan, trotsa utan gräns. Ty blott på det sättet
kan han hindra den betryckta stämningens dunkla flod att
rycka honom med till likgiltighetens eller de oförklarade
sorgernas bottenlösa haf, där lifsledan tåligt lurar på rof. Är
han åter en robust hvardagsmänniska, som ej låter tankarna
förirra sig bortom hvad ögonen se eller handen vidrör, som
ej hör den trolska, villande tonen i gransuset vid kvällningen,
som ej låter öfverrumpla sig af myrens dystra "mæstoso",
speladt i djupa mollackord på höstvindens kantele, då blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:15:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/skogsfjall/0143.html
