Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. En jägare i Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E N J Ä G A R E I L A P P L A N D . 179
geväret, ty en svärm fjällpipare (Charadrius morinellus L.)
höll till här bland knoppande Azalea och ripris. De voro
föga skygg’a, dessa fåglar, och jag lyckades därför utan svå-
righet skjuta några stycken, som jag sedermera med välbehag
anrättade och förtärde, enär de äro de läckraste bland alla
läckra vadare: bättre än beckasin och bättre än morkulla. På
svenska lappmarkens finska heter denna fågel, som vid den
här tiden flerstädes uppehåller sig på fjällens barmarker eller
vid nybyggenas betesvallar, laahula, hvilket är ett för fågelns
uppträdande mycket betecknande namn — det kommer näm-
ligen af verbet laahottaa och betyder en som flackar, vankar,
beter sig’ vårdslöst, släpar sig’ fram. Flykten, hvarunder den
lilla fjällpiparen på ett lustigt sätt burrar upp fjäderklädnaden
och förefaller vara vida större än hvad han i själfva verket
är, "företer nämligen en mängd vickiga och slarfviga krum-
bukter, som äro afgjordt karakteristiska för arten. Den erinrar
för öfrigt ganska mycket om rapphönsen, då dessa känna sig
riktigt trygga och göra säfliga flog.
De mot norr vända stupningarne af Tjiskafjället voro till
följd af hård skare jämförelsevis lätta att passera, men så blef
det då som vanligt allt annat än lätt, när vi sedan kommo
ner i björkmarken, där det besvärliga "plumsandet"* i snö till
knäna å nyo begynte. Här stod björken i oberörd vinterro
utan att hafva känt några lifgifvande safter välla fram under
den mjölkhvita näfvern — den stod helt trankilt kvar i sin
fattigmansdräkt och väntade, att det en vacker dag skulle bli
allvar med våren.
Bäst vi så gingo, fick jag se Tsjappes — den trogne
vännen följde förstås med — ovanligt intresseradt syssla med
något föremål på snön samt vid vår ankomst försöka smyga
sig i väg med detta, hvilket naturligtvis ej lyckades. Det
befanns vara en död och stelfrusen renkalf, som redan bar
grundliga vittnesbörd om lapphundens förträffliga aptit. Tro-
ligen hade väl kalfstackaren blifvit född här i närheten och
utan att modern hunnit slicka honom torr dött här i ödemarken
en frostkall dag trots all kärleksfull omvårdnad — ja visst
är detta hårdt och sorgligt, men ändock är det en ganska
vanlig olycka under stränga vårar, en olycka, som naturligtvis
stundom blir ödesdiger för lapparne. Marschen fortsattes nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
