Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. En jägare i Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 P A S K O C . S - O C H F J Ä L L S T I G A R .
årstid — han hade tänkt ro i land och gömma sig, när han
såg* oss komma, berättade han (omöjligt är emellertid ej, att
han äfven tänkt att skjuta på oss, ty dylikt lär några gånger
hafva inträffat här samt i Paittasjärvi, då främlingar nalkats,
som man ej känt igen!).
Ja allt det där var godt och väl, förklarade vi, men nu
skulle han raska på med att stöta från land och ro oss öfver,
ty vi hade gått långa vägar och voro uttröttade. Denna upp-
fordran blef hastigt efterkommen, och snart färdades vi i en
underlig, brokig belysning ute på träsket, hvaröfver midnatts-
solen glimmade — endast närmast byn var det öppet vatten,
men eljest låg träsket isbundet. Ut öfver de vilda fjäll-
kedjorna kring Kaalasjärvi, Laukujärvi, Paittasjärvi och Lad-
tjojaure bredde nattens solsken sina trolska dagrar, och längst
i fonden syntes Kebnekaisse, Sveriges hög’sta fjäll, resa sig
som en gigantisk snöfästning. Med anledning just af ut-
sikten berättade vår jägare-roddare, som var en man med
godt målföre och nu riktigt slog sig lös för att prata, att han
varit t;lots" (vägvisare) åt unge Björling på hans Kebnekaisse-
bestigning — det var en käck karl, tyckte han. Om sig
själf upplyste han. att han var af lapsk börd och numera
nybyggare eller rättare fastboende, ty han egde ingen gård
utan var inhysing. Ja, och så var öfverfarten slut, vi voro
framme vid den lilla byn, som blott består af ett par hem-
man. Nu sporde jag vår roddare, som befunnits vara en
hygglig kamrat, ehuru han att börja med förefallit litet ruskig
med sitt stigmansutseende och sin ludna dräkt à la Esaù,
hvad vi voro skyldiga för besväret — ingenting, rakt ingen-
ting, svarade han, men han vore tacksam för litet krut, 0111
jag kunde afvara något, ty det led mot slutet med hans eget
förråd och det brukade just denna årstid vara godt om sjö-
fågel i träsket. Gärna skulle han få sin önskan uppfylld,
svarade jag’, om han ville titta öfver och hälsa på mig föl-
jande dag, ty 1111 behöfde vi sofva, det kunde han lita på.
Härefter skildes vi från mannen och gingo upp till Fjällborgs
gård, där resenärer allmänt bruka taga in. Därvarande gäst-
kammare befanns emellertid redan upptagen af en snickare
från Jukkasjärvi, men den karlen var så vänlig att utan vidare
afstå rummets enda sämr åt mia\ som uttröttad slumrade in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
