Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Mycket riktigt, här såg hon byn framför sig denna by,
för vilken hon haft en sådan fasa!
De hade åkt förbi de första husen. Överallt höll man
på med förberedelser till söndagen; utanför böndernas små
hus stodo allehanda husgeråd av trä, vilka skurades rena.
Alla mänskor i byn hälsade på prästfrun och hennes
dotter. En flock gäss travade tvärs över gatan. På alla
dörrarna till de låga husen var den översta hälvten
skjuten tillbaka och smala som hönsstegar voro de små
trapporna, som förde upp till husen. Suse förvånades över
allting.
Nu hördes klockringning: det var kyrkklockorna, som
ringde in söndagen. Under klangen härav stannade vagnen
framför prästgården och farbror Paul syntes i dörren och
hälsade de sina välkomna. Till dem hörde ju Suse också
numera.
Annemarie väntade tåligt till hennes pappa hade hälsat
på kusinen; då slog hon armarna om halsen på honom
och smög sin kind intill hans.
>Ar du nöjd med ditt arbete, pappa lilla?» frågade hon.
Suse, som gick förut med faster Therese, hörde det och
blev förvånad. Hon hade aldrig i hela sitt liv frågat sin
pappa, om hans arbete hade gått bra. Det var henne
likgiltigt.
»Ja, Annemarie är min mans lilla hjälpreda, hans högra
hand», sade faster Therese stolt, »och vad har inte barnet
uträttat under kriget! Hon var då bara en skolflicka,
knappt tolv år, när det gällde att draga försorg om de
tappre där ute. Annemarie stickade strumpor, bakade
kakor och köpte allt vad soldaterna kunde behöva, gjorde
sedan små paket och i varje paket lade hon en grankvist
och försåg den sedan med en vers. Så småningom hade
hon en hel skara »grårockar» till sina vänner. På av dem
kände hon, många ha ju fallit därute eller råkat i
fångenskap — men de kommo ju, gudskelov, åter. Och hur
har hon inte sörjt för de stackars faderlösa barnen. De
äro också så fästade vid henne. Men det är ju bara vår
plikt, kära Suse, att först tänka på våra lidande
med-mänskor! Att giva skänker en så rik tillfredsställelse, det
förnimmer man ofta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
