Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
allt. Suse lärde mer och mer iuse, att det var saligare
att giva än taga.
På aftonen sutto de båda flickorna ännu länge vid den
öppna dörren. Kyrkoherden var i sitt arbetsrum och
modern sov, ty hon var trött efter dagens alla mödor och
bestyr. Men i ungdomarna var det ännu liv. För dessa
båda, vilka hade vunnit varandras tillgivenhet, var det en
tjusning att drömma i vårkvällen. Hur högtidligt stilla
var det ej!
Suse hade ställt en bänk vid den öppna dörren och på
den sutto de båda, tätt slutna intill varandra; Suses huvud
vilade mot Annemaries skuldra. De sutto länge tysta, de
två unga människobarnen; Suse blickade drömmande i
fjärran; där lågo bergen så nära i aftonskymningen. Från
byn hördes blott en hunds skällande, eljest var det tyst.
»Ack, mitt hem i skogen, hur jag älskar dig!» sade
Annemarie. Suse nickade tyst.
»Jag har tänkt på flera människor nu», sade hon
slutligen, »först och främst på mina föräldrar och Käthe. Jag
såg dem så tydligt framför mig! Och se’11 tänkte jag på
Lisi. Hur skall hon månne tillbringa pingsten?
Ingenstans blir det i alla fall så högtidligt som i min
skogspension !»
Annemarie smekte Suses kind för detta beröm. »Vi äro
här uppe fjärran från världen och dess fröjder», sade hon,
»men därför är himlen 03s närmare! Och hur mycket
mer tänker man inte nu på de tusende, som genom kriget
blivit olyckliga. Hur hemskt ter sig inte livet för dem.
Jag läste en gång: »Hur ringa glädjen än är given, så
klamrar sig den fattigaste dock fast vid livet och evig bliver
dödens smärta.» Ser du, Suse, då frågar jag mig ofta
med hopknäppta händer, med vilken rätt jag har det
bättre än andra! Kanske får jag också en gång min del
av lidandet efter ali sol i min ungdom! Så övermåttan
rikt har Gud gjort mitt liv, mina goda föräldrar, mitt hem,
inga sorger — Suse, är det icke för mycken godhet? Blott
därigenom att man gör sin plikt, och skänker kärlek åt
ensamma, fattiga hjärtan, kan man återgälda en del av
sin tacksamhetsskuld till Gud.»
Suse kysste sin kära Annemarie. Sedan sade hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
