Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skogspension
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
Håller pappa ännu fast vid min examen, måntro? Jag
talade med Annemarie om det. Hon är mycket för det,
för hon säger, att har man bara ett betyg i fickan, så är
man säkerställd mot den nöd, som kanske möter en i
livet. Hon skall också välja ett yrke. Men jag tror
förstås i ali hemlighet, att hon aldrig kommer därhän, ty
en ung man här tycks vara mycket förälskad i henne.
Och det förstår jag så väl. Med »Annemie», som
föräldrarna kalla henne, kan ingen jämföras.»
»Hm», sade Käthe, som satt på sin koffert. Mamma
hade lagt ifrån sig handarbetet och lekte nu med en ros.
Hon rådgjorde med sin yngsta om en del reskläder, men
fann föga förståelse. »Den flickungen, den flickungen»,
tänkte hon. »Och så hon ser ut igen. Flätan till hälften
uppe 1»
»Hur många hårband går egentligen åt till dig om året?»
frågade mamma suckande och såg sig omkring, om ej den
blå eller röda rosetten fanns någonstans.
Och Käthe svarade skrattande. »Därom tiger
världshistorien. Det är då en lycka, att det finns mässa i min
förnäma fädernestad. Där kan man få fina hårband för
inte så mycket pengar. Men jag kunde ju klippa av den
otäcka flätan, då spar jag både flätandet och hårbanden.»
»För guds skull, barn! Du skulle verkligen vara i stånd
till det! Var du glad, att du har ett så praktfullt hår.»
»Praktfullt?» utbrast Käthe tvivlande, tog tag i flätan
och lät en forskande blick glida utefter den. Sedan
flätade hon ihop flätan ända ut i yttersta spetsen, där den
bara bestod av tre hårstrån, sköt som en pil ned i ett
hörn av rummet och viftade triumferande med det
ljusblåa hårbandet.
»Ser du, vilken ordentlig dotter du har», ropade hon.
»Det har jag vetat länge. Det dröjer ännu en halv
timma till kvällsmaten. Vi ta oss en liten promenad eller
hur.»
Käthe var genast med på det, tryckte ned hatten på
sitt näpna huvud utan att kasta en enda blick i spegeln,
drog på de långa halvvantarna och tog sitt parasoll.
»Nej, den behövs inte», sade hon för sig själv och
ställde den åter i hörnet. Tills mamma var färdig kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
