Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogen susar - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
—. Var inte bedröfvad för oss, pan — sade
Opanas. Roman är fortare på moraset än dina
jägare, och jag är, tack vare er, ensam i
världen, och mitt hufvud är ej lönt att bekymra
sig om. Jag kastar bössan på axeln och
begifver mig till skogen, tager med mig några
raska pojkar, och så jaga vi... Ur skogen
komma vi nattetid fram på vägen, och när
de redan hunnit slumra in i byn, gå vi rakt
fram till den panska bostaden. Hej, Roman!
lyft upp pan, så bära vi ut hans nåd i regnet.
Pan slog och skrek, och Roman brummade
för sig själf, men kosacken skrattade. Och så
bar det af ut. Jag blef rädd och rusade in
till Oksana. Där satt min Oksana på bänken,
så hvit som muren i ansiktet.
Men i skogen var det full storm, vinden
tjöt, och det knakade och brakade i de höga
furorna, och däremellan dånade åskan. Oksana
och jag sutto i bädden på spisen; plötsligt
fingo vi höra någon jämra sig så ömkligt, så
ömkligt, att jag ännu i denna stund icke kan
tänka därpå, utan att det blifver tungt om
hjärtat, och ändå är det många, många år
sedan dess...
— Oksana, min lilla dufva, hvilken är det,
som jämrar sig i skogen? frågade jag.
Men hon grep mig i armen och skakade den:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
