Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - I. Ruinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
det att den stillatigande polisbetjenten, med en
tjock knölpåk i handen, iakttog en beväpnad
neutralitet, synbarligen dock vänligt stämd mot
det triumferande partiet. Och de olyckliga
stackars varelserna lomade af för att dölja sig på
andra sidan bron och där dyka ned, den ene
efter den andre, i den dimmiga skymningen,
sedan de för alltid lemnat ön.
Från denna minnesvärda afton förlorade både
Janusch och det gamla slottet i mina ögon all
dragningskraft, medan jag förut känt en dunkel
storhet därifrån fläkta emot mig. Jag hade
nämligen ibland älskat att promenera på ön, för
att på afstånd beundra slottets gråa murar och
mossbelupna tak. När i morgongryningen alla
dessa olikartade figurer släpade sig fram därur,
gäspande, hostande och korsande sig vid den
uppgående solens prakt, betraktade jag dem
med ett slags aktning, såsom varelser inhöljda i
samma slags hemlighetsfulla skrud som slottet
själf. Pe sofvo där om nätterna, de hörde allt,
som försiggick derinne, vare sig att månen
tittade in genom de tillspikade fönstren, eller
stormen tjöt i de stora, öde salarna. Jag lyssnade
gärna till Janusch, då han satt under popplarna
och med en 70-årig gubbes pratsamhet började
berätta om^den döende byggnadens ärorika
forntid. För barnets inbillning framstodo bilderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
