Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - III. Min far och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
sädesaxens tysta mummel eller vindens sus pè
gajdamakernas höga grafkullar. Jag hvarken
bäfvade eller ens häpnade inför dessa bilder ur
lifvets panorama. Bild följde på bild, det ena
intrycket aflöste det andra och kvarstod sedan
i själen som ljusa punkter. Jag såg och lärde
känna mycket, som barn, betydligt äldre än
jag, aldrig hade erfarit. Men detta obestämda,
som rörde sig i djupet af mitt barnasinne,
upphörde det oaktadt icke med sitt hemlighetsfulla,
trängtande mummel.
Alltsedan hexorna i det gamla slottet beröfvat
detta all den aktning och sympati, jag hyst för
detsamma, och efter det alla stadens vinklar och
vrår blifvit mig bekanta, hade jag börjat kasta
ögonen på längre bort belägna punkter, såsom
det på berget belägna kapellet. Till en början
gick jag omkring berget på alla sidor, som ett
uppskrämdt, oerfaret vildt djur och kunde icke
besluta mig för att klättra uppför den illa
beryktade höjden. Men allt efter som jag gjorde
närmare bekantskap med stället, visade sig för mig
endast tysta grafvar och kullfallna kors.
Ingenstädes kunde man märka spår af något slags
boning eller efter menniskors närvaro. Allt
var så fridfullt och stilla, så tomt och förfallet.
Endast kapellet själf blickade mulet ned med
sina tomma fönster, iiksom upptaget af någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
