Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - IX. Dockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
mig på golfvet, rätade på sig och lemnade
skyndsamt rummet. Jag lyfte ögonen frågande mot
min far.
Framför mig stod en annan man, hos
hvilken jag fann något, som jag förr förgäfves
sökt. Han såg på mig med sin vanliga
tankfulla blick, som nu emellertid på samma gång
innebar en skiftning af förvåning och en fråga.
Det visade sig, att den storm, som just
utbrutit öfver oss båda, hade skingrat den tjocka
dimma, som lägrat sig öfver min fars själ, som
skymt hans goda, kärleksfulla blick ... och nu
först började han hos mig återfinna de bekanta
dragen af sin egen son. Jag fattade
förtroendefullt, hans hand och sade: Jag stal ju icke . ..
det var Sonja själf, som gaf mig dockan till
låns på några dagar.
— Ja, ja!, svarade han tankfullt. — Jag
vet, det är jag, som haft orätt, min gosse, och
du skall försöka att en gång glömma det. Icke
sant?
Jag grep med häftighet hans hand och
började kyssa den. Nu visste jag, att han aldrig
mera skulle se på mig med de der
förskräckliga ögonen, med hvilka han för en stund
sedan betraktat mig, och strömmen af min länge
återhållna kärlek fick fritt flöda fram. Nu
fruktade jag honom icke mera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
