Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur 1600-talets skollif i Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under den föregående svaghetstiden bortskämda djäknarna illa, och
så kom insultationen till stånd. Den anmäldes af biskopen i
domkapitlet ej utan en viss humor, som jämte hela hans uppträdande
i denna sak, där han var den förolämpade, ställer honom i en
vacker dager. Måndagsaftonen den 29 maj 1676 kom fältpresten
Arvid Rydelius, "öfverste drucken" i biskopsgården att bjuda
biskopen farväl innan han begaf sig med krigsfolket mot fienden.
Han visste ej hvad han sade, men man förstod att han ville
hedra sin chef med musik. Sedan gick han ut på gatan och kom
tillbaka med nästan hela skolan, särskildt instrumentisterna, och
hade med sig öl och "skålar". Skåran stannade först i porten, där
djäknarna på hans befallning föllo på knä och drucko biskopens
skål. Sedan gingo de in på gården och förde oljud utanför hans
förstuga. "Denna valediction stod uppå en heel tima". Herr
Arvid hade förtjänt att genast arresteras till dess ruset gått af
honom och äfven djäknarna hade förtjänt straff, men då Rydelius
tvungit dem härtill, och biskopen ej lade saken på sinnet, ville
han förskona dem därför. Rektor skulle dock allvarligen förmana
dem att för framtiden taga sig tillvara för sådan näsvishet och
oskicklighet och därmed slutade den affären.
Som en kulturbild, som visar tidens vidskepelse, må en
händelse omtalas, som inträffade 1674. Tre gossar i åldern 13—15
år, "hade inlåtit sig i en förskräcklig och ogudaktig handel,
nemligen en förskrifning till Guds och menniskors hufvudfiende Satan
med deras egna händer och blod, att därigenom bekomma
penningar". Två af dem, Jakob Falk och Bengt Hult, hade affattat
hvar sitt med eget blod skrifna bref, men Falks hade blifvit
uppbrändt. Hults, som visar författarens oförmåga att skrifva sitt
modersmål lydde: "Högtärade käre Broder, Salutem; emedan såsom
jagh låter tigh förnimma, att jag hafver lust till att låna
penningar af tigh och vill sättia tigh min siäl i pant och tiäna tigh i
döden och sedan vill tala med tigh om en natt. Benckt Hult". Den
tredje, Petrus Spett hade ej aflåtit något bref men var den, som
hade uppmanat de andra att skrifva och upplyst dem, att om de
lade brefven på en jordfast sten, skulle de träffa den de sökte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
