Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från ”Ladans” första dagar - 4. Albert Lichtenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han på scenen sådana skabrösa stycken som »De
bortbytta fruarna», »Rosenjungfrun» och flera
dylika, hvilka skrämde den tidens familjepublik
på dörren. Snart spelades också för tomma
väggar eller fribiljetter, utdelade till teaterns och
sujetternas otaliga fordringsägare, hvilka
pockande hvarje afton samlades i förstugor och
korridorer.
På löner var numera ej att tänka. Man fick
icke längre ens »en femma då och då», som
Kalle Petterson uttryckte sig. »Man får vara
nöjd med femtio öre till litet hafregryn att koka
gröt för», snyftade Kalle Petter, som magrade
synbart med hvar dag som gick.
Och dock arbetades rastlöst under dessa
tryckta förhållanden. Den tidens teatersujetter
voro sannerligen af ett annat släkte än nutidens
anspråksfulla herrar och damer. Mycket gjorde
väl till att Ludvig Josephson, trots sitt häftiga
humör, var så allmänt omtyckt, ty alla visste
och kände hvad han själf led af det skeppsbrott,
som han såg möta sitt företag och alla förstodo
att han ekonomiskt själf icke hade det bättre än
de andra. Han hjälpte där han kunde, så långt
hans förmåga räckte.
En gång kom en sujett till Josephson och
beklagade sig öfver att han saknade alla utsikter
att få middag. Josephson skakade på hufvudet
och sade med ett välvilligt leende, i det han tog
upp sin portmonnä: »Kära herre, inte duger det.
Jag har själf fått låna mig en tia. Då dela vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
