Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater-typer från skilda scener - 1. Mauritz Pousette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
saknades, om äfven det yttre skalet kunde
förefalla bländande.
När Stjernström öppnade sin Nya teater i
Stockholm 1874 kom äfven Pousette dit och fick
öfver sig sin gamle läromästare. Det var här
såsom Örnulf i »Härmännen på Helgeland», som
Pousette firade en verklig triumf. Men
Stjernström hade också intrumfat hvarje tonfall, hvarje
paus, hvarje nyans i rollen, ord för ord, rad för
rad, han hade satt sin stämnyckel på hvarje af
strängarnas skrufvar och vridit, till dess han fick
en helgjuten harmoni, ett storslaget epos af det
hela. Pousette hade sannerligen ingen del i äran,
förutom den att vara en lika lydig och tänjbar
elev under den stränge läraren, som fordom i
ungdomens dagar.
Hos Stjernström utförde Pousette flera större
roller såsom Gustaf Wasa i »Solen sjunker»,
Engelbrekt i »Engelbrekt och hans dalkarlar»
m. fl., men det var alltid något schablonmässigt
öfver spelet, och man saknade den ädla kärnan,
djupet, själfva anden, som gör lefvande och som
blott är de stora konstnärerna gifven.
När Ludvig Josephson sedermera öfvertog
Nya teatern, märkte Pousette att en ny vind
började blåsa in öfver scenen. Det var en
stormvind, som ville bortsopa allt gammalt och
föråldradt, kanske icke utan att taga med sig i sin
hvirfvel mycket af det, som ännu kunde få gälla
som gammalt och godt.
Nu kände sig Pousette helt konfunderad. Stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
