Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater-typer från skilda scener - 5. Ludvig Fristedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin kostliga figur beslag på åskådarnas
uppmärksamhet.
En gång utförde han banditens roll i Lessings
»Emila Galotti». När han gjorde sin entré, var
han beväpnad »ända till tänderna» med pistoler
och dolkar, hvilka, då han inkommit på scenen,
rasade ur bältet och åstadkommo ett
förskräckligt väsen, och då han slutligen skulle göra sortie
och svängde den stora röfvarkappan öfver axeln,
tog han med sig och sparkade omkull ett halft
dussin törnrosbuskar, som stodo honom i vägen.
Publiken skrattade och applåderade: »Ser ni, jag
tog dem ändå!» sade Fristedt, när han kom ut
från scenen, rullande med sina bruna, vilda ögon.
Men i djupet af hans själ glödde dock en
verklig konstnärskärlek, fastän han saknade
förmåga att ägna den tillbörlig ans och tukt. För
honom fanns inga kulisser, ingen högtidsklädd
publik, ingen ramp, ingen ridå, för honom var
såväl scenen som författarens verk endast ett
brusande haf af otämda lidelser, som ingen
regissör — icke en gång Ludvig Josephson —
förmådde styra och hejda. Bäst var att hafva
honom förvarad i en liten ask, liksom en viss
potentat, att endast släppa lös vid tillfällen som
fordrade en alldeles särskild effekt.
Otaliga äro de anekdoter som lefva efter
Fristedt. En gång ute på landet en sommar
under ferierna, var Fristedt i sällskap med en
familj på en skogspromenad, då en folkilsken
tjur kom hotande emot dem. Damerna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
