Bos betinga sig ersättning för överlåtelse av kontrakt är likaledes förbjudet. B. bedrivs även i kommunal regi på flera håll. Bostadsförsörjningsplan, se Bostadspolitik. Bostadsinspektion, den kontroll, som från det allmännas — statens och kommunernas — sida utövas för att tillse, att bostadslägenheterna fyller vissa minimikrav i hygieniskt avseende. I de svenska kommunerna handhas bostadsinspektionen av hälsovårdsnämnderna. Bostadsnämnd, se Bostadspolitik. Bostadspolitik, samhällets verksamhet för att tillgodose behovet av bostäder, höja bostädernas standard och göra goda bostäder tillgängliga även för folk med låga inkomster. Med en sådan definition är B. i stort sett en företeelse som vuxit fram under 1930- och 1940-talen. Under l:a världskriget förekom stöd till bostadsbyggande och en viss hyreskon-troll, men den statliga verksamheten på detta område upphörde i början av 1920-talet innan krisen på bostadsmarknaden ännu var över. Därmed lades grunden till de exceptionellt höga hyror och den låga utrymmesstandard som varit utmärkande för vårt land i jämförelse med många andra länder. 193 0-talets B., som delvis var motiverad av den rådande arbetslösheten, innebar bl.a. följande. 1) 1933 började staten stödja bostadsförbättringar på landsbygden. 1935 tillkom nya stödformer för förbättring av lantarbetarbostäder. Staten stödde även tillkomsten av arbetarsmåbruk och arrendeegnahem. Verksamheten för bostadsegnahem, som börjat 1905, fortsattes. 2) Ett visst statligt stöd åt bostadsbyggande i städer och tätorter började 1933 genom tertiärlån (dvs lån utöver de primär- och sekundärlån, som erhålls i banker etc. mot inteckningar inom ca 50—70 % av husvärdet); denna verksamhet fick dock under 1930-t. ganska ringa omfattning. 3) Bostadshus för barnrika familjer, s.k. barnrikehus, uppförda i kommunernas regi, fick stöd av staten från 1935. Banrikeegnahem på landsbygden fick stöd från 1938. Hyresrabatter (familjebidrag) och lån utlämnades till barnfamiljer för att höja deras bostadsstandard. 4) Pensionärshem fick statsstöd genom riksdagsbeslut 1939. 5) 1935—36 förbättrades bostadsinspektionen. Samtidigt skärptes hälsovårdsstadgans bestämmelser om bostäder. Denna B. gällde vissa särskilt eftersatta gruppers bostadsbehov. Då kriget kom bröt det privata bostadsbyggandet samman, och produktionen av nya bostäder upphörde nära nog. 1941—42 uppstod därför en bostadsbrist, som därefter har blivit bestående. Staten påtog sig då ansvaret för bostadsförsörjningen. Tertiärlångivningen blev en normal finansieringsform för bostadsbyggandet. Utöver tidigare nämnda åtgärder byggdes B. ut med bl.a. följande åtgärder: 6) Staten började att med lån och subvention stödja tillkomsten av vanliga en- och tvåfamiljshus. 7) S.k. tilläggslån, i praktiken ren subvention, började utgå även till vanliga hyreshus. 8) Hyresreglering infördes 1942, varigenom hyrorna i stort sett hindrades att stiga nämnvärt ända in på 1950-t. På grund av den fortgående inkomstförbättringen innebar detta i realiteten en fortgående hyressänkning. Efter kriget tillkom dessutom 9) en ny byggnadslagstiftning, som förbättrar möjligheterna att bygga välordnade samhällen. — Under en tioårsperiod från 1939 lämnade staten över 2 000 milj. kr. i lån och bidrag till bostadsändamål. En statlig kommitté, bostadssociala utredningen, framlade i mitten av 1940-t. sina förslag till en ny B. Denna tog form under 1940-t:s sista år och innebar i stort sett en konsolidering och utbyggnad av den politik, som här refererats. Bostadsproduktionen hålls — såvitt de ekonomiska möjligheterna medger — uppe på en hög nivå i syfte att så snart 170 som möjligt häva bostadsbristen. 1945—47 byggdes ca 60 000 lägenheter om året. Därefter tvang den ekonomiska krisen till en viss nedskärning av nybyggnadsvolymen. 1949—52 låg årsproduktionen vid 40 000—45 000. Samtidigt inriktades emellertid produktionen på större lägenheter än tidigare. Ettrumslägenheten, tidigare svensk normalbostad men nu utdömd som familjebostad, tog ett jämförelsevis allt mindre utrymme i nyproduktionen. Två- och trerumslägenheter kom att utgöra vardera ca en tredjedel av alla nya lägenheter. Genom hyresregleringen, som höll hyrorna nere, den allmänna standardhöjningen i samhället och en onormalt kraftig hushållsbildning har likväl trångboddhet och bostadsbrist kommit att även fortsättningsvis utgöra ett allvarligt problem. Åren 1953 och 1954 ökade bostadsproduktionen till ca 52 000 resp. 58 000 nya lägenheter. Den nya B. har tre utmärkande drag. 1) Kommunerna planerar och organiserar en tillräckligt stor bostadsproduktion. 2) Staten finansierar en stor del av denna produktion. 3) Staten lämnar ekonomiskt stöd till vissa familjer för att höja deras bostadsstandard. Kommunernas uppgifter regleras genom en lag av 1947, den s.k. bostadsförsörjningslagen. Den stadgar, att kommun har rätt att anslå medel för bostadsändamål (t.ex. hyresbidrag eller bostadsbyggande), att kommun är skyldig att genom lämpligt organ förmedla statliga lån och bidrag för bostadsändamål samt att kommun med mer än 10 000 invånare skall upprätta en bostadsförsörj-ningsplan för tio år framåt. De statliga stödåtgärderna är följande: Egnahemslån lämnas enligt nya regler av 1948. Lånet kan utgå till ny- eller ombyggnad av en- och tvåfamiljshus, som låntagaren själv bebor. Lånet ersätter en lång rad äldre låneformer till ny-eller ombyggnad eller förbättring av egnahem av skilda slag. Som villkor för lån gäller i allmänhet, att lägenheten skall ha minst 2 rum och kök och vara modern. Lånet kan gå upp till 90 procent av byggnadskostnaden. Däri ingår ett subventionsbe-lopp av 6 000 kr. för hus som färdigställts efter 1 april 1956. Den del av lånet som amorteras skall vara slutbetald på 25 år. Räntan är 3 procent. Amortering kan ske med hjälp av familjebostadsbidrag. Egnahemsägarnas räntekostnader för banklånen hålls nere genom statligt bidrag, s.k. räntegaranti. Förbättringslån beviljas för vatten- och avloppsledning, elektriskt ljus eller centralvärme och till brunnsförbättring e.d. som medför en standardhöjning, däremot inte till underhållsarbeten. Lånet utlämnas dels som amorteringslån, dels som amorteringsfritt lån vilket i praktiken är ett bidrag, dels även som en kombination av amorteringslån och bidrag. Vissa högsta belopp gäller för bidrag till olika slag av förbättringsarbeten. Stöd till flerfamiljshus, dvs vanliga hyreshus, lämnas i form av tertiärlån samt tilläggslån (en form av statsbidrag) till ny- eller ombyggnad. Lånevillkoren är olika för a) enskilda företag, b) kooperativa företag som arbetar utan enskilt vinstsyfte samt c) kommuner eller s.k. allmännyttiga företag, som arbetar utan enskilt vinstsyfte och i vilka kommunen har ett avgörande inflytande. Genom tertiärlånen kan den egna insatsen begränsas till 15 % och stundom lägre för enskilda företag och 5 % för kooperativa företag, medan för kommunala och allmännyttiga företag ingen egen insats alls krävs. Tertiärlånen löper med ränta på 3 % och skall återbetalas på 40 år eller kortare tid. Tilläggs-lånen däremot är både ränte- och amorteringsfria tills statsmakterna beslutar om amortering eller avskrivning; lånen är alltså under denna tid en ren subvention. De har också kommit till för att hålla hyrorna nere i nybyggda hus.