Eup men överlämnades till Belgien 1920. Efter den tyska erövringen av Belgien 1940 införlivades E. med Rhenprovinsen till 1944, då det befriades av de allierade. Euphorbia, växtsläkte, tillhörande familj Euphor-biaceae med omkr. 600 arter. De flesta av dessa växer i varma stäppområden och har taggiga, köttiga stammar. De nakna blommorna är omgivna av svepeblad och samlade i blomställningar, som omfattar såväl han- som honblommor. Av de odlade arterna märks julstjärnan (E. pulcherrima). som har blodröda högblad. Euphorbia'ceae, växtfamilj, se Euphorbia. Euphuism [jo'fjoism], eng., litterär stil i slutet av 1500-t. i England, karakteriserad av förkonstling, överflöd på liknelser m. m. E. används även i allmän betydelse för att beteckna ett konstlat sätt att skriva. Eura'sien, företrädesvis i geologin och djurgeo-grafin bruklig gemensam beteckning för Europa och Asien med undantag för Främre och Bortre Indien. Eura'sier, beteckning för blandras av europé och asiat. Eureka [ev'reka], se Heureka. EureTius, se Dahlstierna. EurFpides, omkr. 480—406 f. Kr., den siste av det gamla Atens tre stora sorgespelsförfattare, kunde tack vare enskild förmögenhet leva ett oberoende liv och tillbragte sina sista år i Makedonien. E. utmärktes av en avgjort filosofiskt och psykologiskt betonad läggning. Hans starka religiösa tvivel framkallade hätska angrepp från komediförfattarna, särskilt Aristofanes. Av E:s arbeten känner man 17 avslutade tragedier samt flera fragment. Bland hans mest berömda sorgespel märks Medea, I p h i-genia i Tauris, H i p p o 1 y t o s m. fl. Ur E:s tragedier utvecklades det realistiska dramat, närmast den s.k. nyare attiska komedin. Europa, den näst minsta världsdelen, öarna inbegripna omkr. 10 milj. km2. Landfast med Asien mellan Ishavet och Kaspiska havet samt mellan detta och Svarta havet. Såsom naturliga landgränser kan sättas Uralbergen, Uralfloden och Kaukasus; politiskt går emellertid gränsen in i Västsibirien fram emot floden Tobol och s. om Kaukasus in mot Persien och Mindre Asien. Medelhavets öar (Cypern undantagen) samt i Nordatlanten och Ishavet Island, Björnön, Spetsbergen, Franz Josefs land och Novaja Zemlja räknas också till E. Från n. till s. utgör sträckan Nordkap—Kap Matapan (3 900 km) den längsta på E:s fastland. Södra E. är mestadels uppfyllt av tertiära bergskedjor, tillhörande den stora mediterrana vecknings-regionen. På Pyreneiska halvön inskränker sig dessa till Pyrenéerna i n. och Sierra Nevada i s., medan halvön i övrigt till största delen utgör ett av floder sönderskuret platåland. Sierra Nevada ansluter sig över Atlasbergen och Sicilien till Apenninerna, dessa i sin ordning till Alperna, som n. om Adriatiska havet grenar upp sig och dels ansluter sig till Karpaterna, som har sin fortsättning i Balkan, Krim och Kaukasus, dels till de dinariska vecksystem, som fortsätter ned genom Grekland samt över Kreta förbinds med Mindre Asiens bergskedjor. Lombar-diet och Ungerska slätten är, liksom Tyrrenska, Adriatiska och Egeiska haven, förkastningssänkor, som bildats i samband med den tertiära veckningen. Vulkaner förekommer förbundna med denna veck-ningsregion, ännu verksamma i de tyrrenska och egeiska sänkorna (Vesuvius, Etna, Stromboli, San-torin m. fl.), utslocknade i Auvergne, Eifel, Böhmen, Ungern. För övrigt finns vulkaner i Europa endast på Island, som är helt och hållet uppbyggt av vulkaniskt material, samt på n. Spetsbergen. N. om den sydeuropeiska tertiära veckregionen, i vilken även Jurabergen är inbegripna, förekommer rester 336 av ett gammalt (hercyniskt) vecksystem, till vilket Auvergne, Vogeserna, Schwarzwald samt de medeltyska och böhmiska bergen ävensom Bretagne och Comwall hör. Denna stora veckregion har genom förkastningar blivit sönderstyckad, så att de nämnda bergområdena nu framträder som horstar, begränsade av sänkningsfält, i vilka yngre formationer utbreder sig. Av E:s övriga bergsystem är Ural med dess fortsättning i Novaja Zemlja en senpaleozoisk bergskedja, den skandinaviska fjällkedjan, som har sin fortsättning åt sv. i de skotska högländerna och åt n. i Västspetsbergen, av huvudsakligen silurisk ålder. De mellan nu omtalade bergskedjesystem inneslutna delarna av E. är till det mesta låglänta och upptagna av horisontellt eller flackt liggande sedimentformationer med undantag av det stora fennoskandiska området, där dessa är till största delen bortnötta, så att äldre urberg bildar den huvudsakliga berggrunden. Glaciala avlagringar bildar rådande jordmåner inom det forna stora nordeuropeiska nedisningsområdet samt inom det alpina; lössjord är rådande inom det sy dryska stäppområdet och sträcker sig därifrån genom Mellaneuropa ända fram emot Frankrike. De till E:s omgivande hav rinnande stora flodernas vattendelare är i allmänhet föga topografiskt framträdande, vilket möjliggjort flodernas och havens förbindelse med kanaler (t.ex. Garonne med Medelhavet, Rhöne med Seine och Loire, Rhen med Donau, Svarta havet med Östersjön, Kaspiska havet med Östersjön och Vita havet, Kattegatt med Östersjön). Klimatet äriv. E. starkt påverkat av Atlanten och utpräglat maritimt med riklig nederbörd (intill 1 0001—2 000 mm per år), milda vintrar och tempererade somrar. Medeltemperaturen är i nv. Norge i jan. 0° C., i juli + 10°, på Island respektive 4-5° och +15°, vid Portugals kust +16° och 20°. Medelhavsländerna har en januaritemperatur av -f-10° och däröver, julitemperatur av 4-25° och något däröver. Östeuropas klimat är kontinentalt med ringa nederbörd (under 500 mm), kalla vintrar (Moskva — 10° i jan.) och heta somrar (Moskva 4- 20° i juli). Isotermerna har i E. under sommaren (juli) i huvudsak ett ö.—v.-ligt lopp (15° i Sverige och Ryssland ungefär längs polcirkeln; 20° genom Paris—Moskva; 25° längs n. Medelhavskusten); vinterisotermema (jan.) har ett n.—s. till nv.—sö.-ligt lopp (0° Lofoten—Jutland—München; —-10° Haparanda—Astrakan). Se vidare under Snögräns, Glaciärer, Skogsgräns. Växtvärlden karakteriseras i ett bälte längs ishavskusten av trädlös tundra, s. om den vidtar en bred barrskogsregion, som upptar större delen av Sverige nedanför fjällen, Finland och n. delen av Ryssland; s. om barrskogs-gördeln har lövträd överhand med undantag för de mellaneuropeiska bergen, där barrskogar har stor utbredning. I mell. Ryssland efterträds det där relativt smala lövskogsbältet av grässtäpper och dessa längst i sö. (invid Kaspiska havet) av saltstäpper. Slättlanden på Balkanhalvön och i Ungern har också stäppkaraktär. I Medelhavsländerna är skogarna till stor del utrotade och de härskande kalkbergen har en synnerligen sparsam vegetation. Av kulturväxter går oliver upp till n. Medelhavskusterna, majs till 48—50:e breddgraden, vin går något längre (ungefär till Orleans—Dresden i Mellaneuropa, men i Östeuropa icke n. om Odessa, Krim och Astrakan); sockerbetor odlas mot n. till södra östersjöländerna (nordligast i Östergötland och Västergötland); vete går i Sverige, Finland och Ryssland upp till 61—62:a breddgraden; äpple något längre; korn i Sverige och Finland över polcirkeln, i Ryssland till Vita havet. E;s befolkning är 406 milj. 1955 (oberäkn..