Krå och gömma undan glänsande föremål, av vilka de ej kan ha nytta. Till K. hör bl.a. korpen, kråkan och r å k a n. Krångedeforsarna, forssträcka i Indalsälven, 3,5 km lång, 64 m fallhöjd. K. utbyggdes för elektrisk kraftproduktion åren 1931—36 med två turbiner om vardera 47 000 hästkrafter. Sedermera har utbyggnaden fortsatts, så att K. nu levererar 240 000 kW. Verket levererar bl.a. ström till Norra stambanan, Bergslagen, Gästrikland och Stockholm. Krångforsen, kraftverk i Skellefte älv, 27 km från Skellefteå. Kräfta el. flodkräfta (AsTacus fluvia'tilis) tillhör kräftsläktet (Astacus) inom ordningen Decapoda bland de högre kräftdjuren (Malacostraca). Fyra par gångfötter och ett par extremiteter utbildade med stora klor. Allmän i våra sjöar och mindre vattendrag. Simmar baklänges med tillhjälp av den kraftiga stjärten. Hannen har smalare stjärt än honan. Hos hannen är stjärtens två första fotpar större och annorlunda utbildade än hos honan. Se Reptan-tia (hummer). Kräfta kallas hos växter av svampar el. bakterier orsakade sårigheter på stammar el. grenar, vilka omges av vedsvulster. — Inom medicinen benämns svulster, som härstammar från epitelvävriader och har elakartad växt, för K. el. kancer (lat. cancer). Jfr Svulst. Kräftan, astr., stjärnbild, tillhörande Djurkretsen. Till K. hör stjärnhopen Praese'pe (Krub-ban), urskiljbar endast som en ljus fläck för blotta ögat. Jfr Stjärnhimmeln. Hummer, hane, i genomskärning. 1. Hjärta. 2. Matsmältningskörtel. 3. Mage. 4. Ganglion. 5. Testikel. Kräftdjuren el. krustacéerna (Crusta'cea) utgör en klass bland leddjurens provins Arthropoda. I regel vattendjur, som andas med gälar. De har två par antenner och flera par extremiteter, även på bakkroppen. Fast kitinskelett med inlagring av kal-ciumkarbonat. Under utvecklingen försiggår vanligtvis en mycket genomgripande omdaning (metamorfos). De allra flesta är i vatten fritt levande djur, en del, rankfotingarna, är fastsittande på diverse olika föremål i havet. Några (t.ex. vissa rank-fotingar) för ett parasitiskt levnadssätt. En utdöd kräftdjursgrupp är trilobiterna, som talrikt finns representerade redan i de kambriska avlagringarna. Kräftdjuren indelas i 1. Entomostraca, hinnkräftor. 2. Malacostraca, högre kräftdjur. Till de lägre hör bl.a. vattenloppor (Cladocera) och r a n k-fotingar (Cirripedia), till de högre bl.a. kräfta, hummer, krabbor, räkor, gråsug-g o r m.fl. Kräftpest, av bakterier orsakad, smittosam sjukdom hos kräftor. K. har i Sverige särskilt i Mälarens och Hjälmarens vattenområden orsakat stor förödelse å kräftbestånden. Sjukdomen sprids bl.a. genom fångstredskap. Kräkla, till kyrkoskrud hörande, upptill krökt stav, vanligen rikt ornamenterad. Kräkmedel framkallar kräkning antingen genom retning av nervcentrum för kräkningsreflexen, såsom t.ex. apomorfin el. också genom reflexverkan. 690 åstadkommen genom retning av magslemhinnan t.ex. kräkrot, kräkvinsten, kopparsalter m.fl. Kräkrot, se Ipecacuanha. Kräkvinsten, kräksalt, kaliumantimonyltartrat, ett vitt salt, som i liten dos orsakar kräkning, i större dos medför farliga förgiftningssymtom. Kräldjur (Reptilia), en klass bland ryggradsdjuren, som har 3-rummigt hjärta och hela livet andas med lungor. Kroppsbetäckningen utgörs av hornfjäll el. hornplåtar. Släktskapen mellan kräldjur och fåglar är stor; bägge kan förenas till en klass (Sauropsida). Från och med kräldjurens klass erhåller fostret skydd av fosterhöljen, amnion och allantois, som dessutom finns hos fåglar och däggdjur, varför de tre klasserna sammanfattas såsom amnioter i motsats till fiskar och groddjur, som saknar fosterhyllen och är anamnioter. Kräldjuren bildar en grupp, som i nutiden ej alls har den betydelse, den en gång haft. Under jura- och krit-perioderna hade de sin största utbredning och behärskade då både land, vatten och luft. Då fanns skräcködlor (dinosaurier), av vilka en del nådde gigantisk storlek, svanödlor, fisködlor och flygödlor. De nu levande kräldjuren delas i 1. ödlor (Lacertilia). 2. Ormar (Ophidia). 3. Bryggödlans ordning (Rhynchocephalia). 4. Sköldpaddor (Chelonia). 5. Krokodiler (Croco-dilia). Kräpp, fr. crepe, tunt (silke) tyg med krusig yta. — Kräpp e'ra, krusa, göra vågig. Kräpp-papper, krusigt papper (omkring blomkrukor etc.). Jfr Kräpp. Kräva är en hos vissa fåglar befintlig utbuktning på matstrupen. Störst är K. hos fåglar, som nedsväljer okrossade frön o.d. K. tjänar till förvaringsrum för födan, som också uppmjukas i den. Hos duvorna avsöndras från krävans vägg en mjölklik vätska, varmed ungarna matas. Även hos insekter förekommer ofta en K. i form av en utbuktning på matstrupen. Krö'nika, ”tideböcker”, historisk skildring, oftast i tidsföljd. K. har utbildats ur annalerna. Av medeltida krönikörer må nämnas Adam av Bremen, Saxo, Villhardouin och Froissart. Erikskröni-kan är den förnämsta svenska K. Vidare märks Karlskrönikan, Peder Svarts K. m.fl. Krö'nikeböckerna, två böcker i Gamla testamentet, skrivna sannolikt under första hälften av 200-t. f.Kr. Krö'ning, högtidlighet, under vilken en monarks trontillträde bekräftas genom ett högtidligt påsättande av kronan. K., som ursprungligen är en österländsk sed, har åtföljts av flera ceremonier (smörjelsen). Roms kejsare lät kröna sig liksom de egyptiska och israelitiska härskarna hade gjort. Under medeltiden förekom K. och har fortsatts av moderna monarker. De svenska konungarna kröntes först i Uppsala domkyrka, senare i Stockholms Storkyrka. K. har ej skett i Sverige efter Oscar II. Krösus, se Kresus. Kröyer [kröj'er], P. S., 1851—1909, dansk målare, studerade i Paris, Spanien och Italien, blev inom dansk konst banbrytande för friluftsmåleriet. K. skildrade särskilt fiskarliv och landskapsstämning-ar från Skagen (Fiskare på Skagens strand) men utförde även interiörer och porträtt. KSSS, förkortning för Kungl. Svenska Segelsällskapet. Kuala Lumpur [eng. uttal: koa'la lam'poö], huvudstad i Malajiska federationen på Malackahalv-ön. 176 195 inv. 1947. Invid K. finns tenngruvor och gummiplantager. Kuang-chou, fr. Kouang-Tchéou-Wan, förutvarande franskt område i Kwang-tung, s. Kina, 842 km2. 3Q0 000 inv. 1945. Huvudstad: Fort Bayard