Måt den i vårt land vanligaste arten. Gråtruten (L. argentatus) är särskilt vanlig vid västkusten. Havstruten (L. marinus) är den största av de i Sverige häckande måsarna (65—75 cm lång). Sillmåsen (L. fuscus) är lik föregående men mindre och förekommer mera allmänt vid våra kuster. Skrattmåsen (L. ridibundus) är vanlig på många ställen i s. Sverige. Se bild sid. 421. Måttfjärilar, se Mottfjärilar. Måttsystemet, se Metersystemet. Mä'hren (tjeck. Morava), förr österrikiskt kron-land, numera landskap i Tjeckoslovakien, beläget omkring Donaus biflod March och begränsat i v. av Mähriska bergen, i ö. av delar av Karpaterna. 22 000 km2, 3,1 milj. inv. 1947. Viktigaste stad Brünn (tjeck. Brno). Huvudnäringar är åkerbruk och boskapsskötsel. Spannmål, sockerbetor och särskilt i s. delen vin är viktiga produkter. I industriellt avseende är M. betydande. Främst står ylleindustrin. Järn- och stenkolsproduktionen är särskilt i n. delen av M. betydande. M. hörde 1526—1918 till Österrike, sedan till Tjeckoslovakien. Var tyskt protektorat 1939—45. Mährisch-Ostrau, ty. namnet på Moravskå Ostra-se; se Ostrava. Mä'hriska porten, ett pass mellan Sudeterna och Karpaterna, som förbinder Moravas floddal med Oders och är en viktig trafikled. Mäklare, person, som yrkesmässigt förmedlar affärer. En mera officiell ställning intar de s.k. stads-mäklarna, som enligt Mäklarordningen den 9 juni 1893 antas av handels- och sjöfartsnämnden i stad. Se även Fondmäklare. Mäktighet, tjockleken av lager el. lagerserier, mätt vinkelrätt mot lagrens yta. Mälaren, till ytvidden den tredje av Sveriges sjöar, 1 140 km2. Längden är 117 km, bredden ytterst växlande, i det att sjön uppdelas i ett antal genom smala sund förbundna ”fjärdar” och dessutom har ett stort antal större och mindre öar. Sjöns konturer bestäms till stor del av ost-västliga och nordväst-sydostliga spricklinjer, efter vilka förkastningar, ofta markerade av branta bergväggar, ägt rum. Sjön övertväras av ett antal rullstensåsar, av vilka Stockholmsåsen utgör den i Norrström och Slussen genombrutna barriär, som avgränsar M. från Saltsjön. M:s yta ligger så lågt över havsytan, att vid högt vattenstånd i havet ett inflöde av saltvatten äger rum genom Norrström. De förnämsta tillflödena är Fyrisån, Örsundaån, Sagån, Svartån, Kol-bäcksån, Hedströmmen, Arbogaån och Eskilstuna-ån. M. har en livlig sjöfart på de städer, som ligger vid dess stränder, och vidare genom Stockholms sluss, Hammarbyleden, Södertälje-, Hjälmare- och Strömsholmskanalerna till andra städer. Mälarhöjden, villastad i Brännkyrka församling i Stockholm. Mälarlandskapen, gemensam beteckning för de till Mälaren gränsande landskapen Uppland, Västmanland och Södermanland. Mältning, se Maltdryckstillverkning. Människoapor el. smalnäsiga apor, se Apor. Människoraser. På Java har man gjort ett mycket omstritt fynd av skelettdelar, som tillhör en mellan apa och människa stående ras, vilken kallats Pithec-anthropus. Man har ej kunnat ena sig om huruvida denna ras skall betraktas som huvudsakligen människa el. huvudsakligen apa. Fyndet tillhör troligen äldre kvartärperioden. De äldsta fynden i Europa tillhör den s.k. Neanderthalrasen (Homo primige-nius), vilken karakteriseras av låg panna med framskjutande ögonbrynsbågar, klumpig underkäke utan haka, liten kroppslängd och i allmänhet grov byggnad. Av senare raser må nämnas Aurignacrasen, Cro-Magnonrasen och Grimaldirasen, vilka tämligen samtidigt uppträdde i Europa. Man har velat 832 göra gällande, att den nordiska rasen skulle härstamma från Cro-Magnonrasen. Grimaldirasen företer drag, som påminner om negerrasens. Man får väl anse tämligen säkert, att människan på ett el. annat sätt är släkt med aporna. Den tidrymd, under vilken något så när människolika varelser funnits på jorden, torde kunna anslås till upp emot 500 000 år. Nu levande människor har utdifferentierats i mer el. mindre klart skilda grupper, vilka varierar inom sig själva, och mellan vilka gränsen ej alltid är så skarp. Man kan urskilja följande huvudgrupper: 1) Den indoeuropeiska el. vita rasen, som huvudsakligen har sin utbredning i Europa, Amerika och Australien. 2) Den mongoliska rasen, som hör hemma i Asien. 3) Eskimåerna, som är utbredda kring området över polcirkeln. 4) Den malajiska rasen, vilken är utbredd över Stilla havets övärld. 5) Den indianska rasen i Amerika. 6) Negerrasen i Afrika. Dessutom finns en del smärre grupper, vilka har en självständig karaktär, såsom aino-rasen, dravidafolken, australnegrerna, papua, de afrikanska pygméstammarna m.fl. Som rasskiljemärken används framför allt hud-, ögon- och hårfärg, huvudform, kroppslängd och en del andra kroppsmått. I samband med dessa kroppsliga olikheter finns naturligtvis också psykiska skillnader mellan raserna. Härvidlag kan man dock ej få fram lätt mätbara egenskaper. Det är också klart att även på det psykiska området en mycket stor variabilitet föreligger inom raserna och att en individ, som på grund av härstamning måste föras till en viss ras, dock kan ha egenskaper, som mera överensstämmer med en annan ras. När det gäller de stora huvudraserna, har rasgränserna naturligtvis vida större betydelse, än när det gäller underraser. Inom Europa har man sökt särskilja bl.a. en blåögd, högväxt, långskallig nordisk ras, en kortväxt, kortskallig, mörk, alpinsk ras, en långskallig mörk och kortväxt medelhavsras etc. Dessa grupperingar har mindre intresse och har betydelse framför allt, när det gäller att karakterisera grupper, men ger föga upplysning i ett enskilt fall. Gränserna är oskarpa och osäkra och en person, som i utseende tillhör en grupp, kan med hänsyn till härstamning tillhöra en annan. Se bilderna. Människoätare. I äldre tider har sannolikt alla raser varit M. Numera förekommer människoätan-de hos några vilda stammar i Australien, på Borneo etc. T.ex. på Malekula, Nya Hebriderna, praktiseras ännu rituell kannibalism. Människoätandet bottnade sannolikt i vissa fall i föreställningen, att man genom att äta upp motståndaren fick hans egenskaper. Mär, fr. maire, styresmannen för en fransk kommun. Märgel, jordart (grus el. lera), som innehåller kalcium- el. kalciummagnesiumkarbonat i avsevärd mängd; används till jordförbättring på kalkfattiga jordmåner. Se även Skalbankar. Märkbläck, som används till märkning av tyger, innehåller silversaker, som vid upphettning el. i solljuset mörknar på grund av att finfördelat silver avskiljs. Jfr Acajouträdet. Märke, se Pistill. Märla, uformigt böjd, spetsad metalltråd. (Jfr även Märldjur.) Märldjur (Amphipoda), små kräftdjur, som har från sidorna sammantryckt kropp. M. förekommer såväl i söt- som saltvatten. De lever av rov. Märlspik, en i ena ändan spetsad jämten; används av sjömän. Märs, ett plank- el. ribbplan, fäst vågrätt kring en masttopp. Märtha, 1901—54, norsk kronprinsessa, dotter