959 Pun ter, bevuxna med högt gräs. P. är jämförelsevis feg och lever mest av döda el. döende djur. Pump. Den vanliga vattenpumpen, den s.k. sug-och lyftpumpen, består av ett sugrör, som når ned i det vatten (el. annan vätska), som skall pumpas upp. Sugrörets övre mynning är sluten med en ventil, som öppnar sig in mot pumpstöveln. I pumpstöveln är pumpkannan rörlig. Pumpkannan är försedd med en ventil, som öppnar sig uppåt. När pumpkannan rör sig nedåt i pumpstöveln, komprimeras den i denna befintliga luften. Härigenom ökas dess tryck och den strömmar ut genom ventilen i pumpkannan. När pumpkannan rör sig uppåt blir trycket av den i sugröret befintliga luften större än trycket av den i pumpstöveln kvarvarande luften. Följden härav blir, att ventilen mellan sugröret och pumpstöveln öppnar sig och luft strömmar in från sugröret. Det yttre atmosfärtrycket blir härigenom större än lufttrycket i sugröret och vatten pressas UDp i detta. Om all luft kunde pumpas ut ur sugröret och trycket där sålunda sjönk till 0, skulle det yttre lufttrycket kunna pressa upp en vattenpelare till omkr. 10 m:s höjd (höjden varierar givetvis med vattnets temperatur och är därjämte beroende på barometerståndet och höjden över havsytan). Det dröjde länge, innan det blev klart, att det är lufttrycket, som är orsaken till vattnets stigning i sugröret till en P. Den grekiske filosofen Ari-stoteles förklarade orsaken vara naturens avsky för tomrummet (horror* vacui). Den rätta förklaringen gavs först av den italienske fysikern Torricelli. Till sin konstruktion i princip tämligen likartad med den nu beskrivna sug- och luftpumpen är den s.k. sug-och tryckpumpen. P. finns av ett mycket stort antal för olika ändamål avsedda konstruktioner, t.ex. ro-tationspumpar, ångstrålpumpar, ångpumpar. Jfr även Luftpump. I centrifugalpumpen tvingas vätskan att rotera med stor hastighet och kastas härigenom ut genom ett avloppsrör. I propellerpumpen lyfts vattnet genom den roterande rörelsen hos en propeller. Den är liksom diafragmapumpen* inte ömtålig för fasta föremål, som finns i vätskan. Båda typerna saknar nämligen ventiler. Pumpa (Cucur'bita) är ett gurkväxtsläkte, tillhörande familjen Cucurbitaceae. Huvudarten vanlig pumpa el. kurbits (C. pepo) uppträder med avseende på fruktens olika storlek, form och färg i ett flertal former. Frukten är hårdskalig med talrika frövitlösa frön. P. är hos oss ofta odlad som prydnadsväxt. Dess hemland är annars Ostindien, och dess frukter uppnår ej sällan en betydande storlek, i vikt varierande från 1 å 2 kg upp till 30 å 40 kg. Pumpernickel, ett slags grovt rågbröd. Modellen är från Westfalen, Tyskland. Punch [pansj], berömd engelsk skämttidning, grundad 1841. Punchball [pan'sjbål], päronformad läderboll, upphängd i en kort lina, mot vilken boxare tränar. Pund. — 1. Lispund. — 2. Äldre dansk och norsk viktsenhet, närmast motsvarande det svenska skålpundet. — 3. Egyptisk och turkisk myntenhet. — 4. Se Pound sterling. Pu'ner, romarnas beteckning på kartager och fe-nicier. Pungbjörn el. koa'la är ett tjockt och klumpigt klätterpungdjur, omkr. 60 cm långt med brett huvud och gripfötter. Förekommer i ö. Australien. P. är förebilden till den s.k. teddybjörnen. Pungdjur (Marsupialia) utgör en lågt stående däggdjursordning, vars förnämsta kännetecken är den s.k. pungen på buken, vari honan under längre el. kortare tid förvarar och skyddar det tidigt framfödda fostret. Moderkakan är hos dessa djur föga el. ej alls utbildad, varför fostrets egentliga utveckling sker just i pungen. Pungdjurens tandsystem vi- Pungbjörnar. sar också en del avvikelser från högre däggdj ursgruppers. En mångfald former finns, t.ex. pungråttor (Didelphyidae), pungvarg (Thylaci-nus), p u n g m år d (Dasyurus), pungbjörn (Phascolomyidae), pungapor (Phalangerinae) och de närstående känguru djuren* (Macro-podinae). P. finns blott i Amerika och Australien. Pungråttor, ett i Amerika förekommande pung-djurssläkte med spetsig nos och lång, vanligen fjäl-lig gripsvans. Mest känd är opossumen* vars skinn används som pälsverk. Pung vargen hör till rovpungdjuren, är gråbrun med svarta tvärstrimmor och blir upp till 1 m lång. P. är en svår skadegörare som dock numera endast förekommer i Tasmanien. Puniska krigen kallas de tre krig, som fördes mellan romare och kartager (puner) om överväldet i v. Medelhavet. Under det första P. (264—241 f.Kr.) intog romarna Sicilien och lyckades besegra den kartagiska flottan (Mylae 260), varefter Kar-tago måste erkänna Roms överhöghet på Sicilien. Det andra P. (218—201 f.Kr.) utbröt, då kartagerna började belägra den spanska staden Sagun-tum, som ställde sig under Roms beskydd. Staden intogs emellertid av den kartagiske härföraren Kannibal*, som därefter med en väldig här tågade över alperna och besegrade romarna vid sjön Trasime'-nus i Etrurien. Ännu ett förkrossande nederlag led romarna vid Cannae 216. Nord- och Syd-Italien avföll till Hannibal, som dock förgäves väntade på förstärkningar från Kartago. Den romerske befälhavaren Scipio* återerövrade Spanien och angrep därpå kartagerna i deras eget land. Hannibal hem-kallades, men romarna segrade vid Zama, varefter kartagerna måste sluta fred och avstå alla sina spanska besittningar. Det tredje P. (149—146 f.Kr.) börjades av Rom av fruktan, att Kartago ånyo skulle utvecklas till en stark handelsmakt. Romarna sände en här mot Kartago, som efter en treårig belägring måste ge sig, varefter staden i grund förstördes. Punjab, Pendsjab, landskap i nv. Främre Indien omkring Indus’ källfloder. V ä s t-P u n j a b ingår sedan P. delats 1947 i Pakistan och hade 20 651 000 inv. 1951, varav 1 823 000 i den förutvarande furstestaten Bahawalpur och 320 000 i Khairpur. Huvudstad Lahore. 849 500 inv. 1951. — Öst-Punjab tillhör Indiska unionen och hade 1951 12 600 000 inv. Huvudstad sedan 1953 är Chandigarh. Punkah [pang'ka], anglo-indisk beteckning för en i tropiska länder allmänt förekommande fläkt, vilken drivs för hand el. med elektricitet. Punkaharju, en 7 km lång, för sin naturskönhet berömd åsbüdning, som stryker över sjön Puruwesi, ö. om Nyslott i ö. Finland.