1263 en början huvudsakligen med måleri (pastellerna Tiggargubbe, Fågelhandlare) men ägnade sig sedan åt konsthantverk. Särskilt utförde han keramiska arbeten, textila mönsterkompositioner och möbelritningar. 1909 blev han intendent för Konstföreningen*. — 3. Sven W., f. 1890, arkitekt, son till W. 2, vilken organiserat HSB och därigenom verksamt bidragit till bostadskulturens höjande. Wallén, Sigurd, 1884—1947, skådespelare, känd för sin framställning av folkligt komiska roller. Framstående uppläsare av Alb. Engströms historier. W. skrev även folkkomedier samt spelade film. Wallenberg. — 1. Jakob W., 1746—78, författare. W. är en av de förnämsta prosahumoristerna i svensk litteratur, särskilt bekant genom sin underhållande reseskildring Min son på galejan, vilken avhandlar en färd W. gjorde som skeppspräst på ett av Ostindiska kompaniets fartyg. — 2. A. O. W., 1816—86, bankman, politiker, kommunalman. W:s verksamhet på bankväsendets och näringslivets områden var av banbrytande betydelse för vårt land. Särskilt som bankman var W. den initiativrike föregångsmannen. W. grundade Stockholms enskilda bank, vars verkställande direktör han var till sin död, och var även en av Skandinaviska kreditaktiebolagets bildare. 1867—86 var W. ledamot av första kammaren, där han gjorde sig känd som en god talare och ivrig motionär. — 3. K. A. W., 1853—1938, svensk finansman och politiker. W., vilken jämte sin broder Marcus efter fadern A. O. W:s död år 1886 ledde Stockholms enskilda banks verksamhet, utövade ett djupgående inflytande på utvecklingen av det svenska näringslivet. Av Stockholms stadsfullmäktige var W. medlem under en lång följd av år (1883—1914), likaså av första kammaren (1907—19). W. var utrikesminister i den Hammarskjöldska ministären 1914—17. Bland hans många donationer må nämnas sådana till Stockholms stadshus och till handelshögskolan samt den år 1918 grundade ”Knut och Alice Wallenbergs stiftelse”, vilken har till uppgift att främja vetenskaplig forskning, undervisnings- och studieverksamhet samt andra allmännyttiga ändamål. — 4. Marcus L. W., 1864—1943, svensk finansman, jämte brodern K. A. W. den ledande i Stockholms enskilda bank under de sista decennierna. W., vars insatser för det svenska näringslivets utveckling var av den största betydelse, togs även i anspråk för internationella uppgfiter. Bl.a. var W. från 1920 medlem av Nationernas Förbunds finanskommitté. — 5. J. O. W., 1872—1939, de två föregåendes broder, svensk affärsman, 1914—29 chef för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet. — 6. Jacob W., f. 1892, son till W. 4. direktör för Stockholms enskilda bank 1927—46, medlem i ett flertal bolagsstyrelser. — 7. Marcus W., f. 1899, son till W. 4, bankdirektör, verkst. dir. i Stockholms enskilda bank sedan 1946. Medlem i ett flertal bolagsstyrelser. Wallenbergska stiftelsen, se Wallenberg, 3. Wallengren, S. A. O., 1865—96, journalist, författare. Under signaturen Falstaff fakir utgav W. uppsluppet humoristiska kåserier (Lyckans lexikon, En var sin egen professor). WalKenstein (eg. Waldstein), Albrecht, hertig av Friedland och Mecklenburg, 1583—1634, österrikisk härförare och statsman. W., som var en djärv och ärelysten natur med stor administrativ förmåga, slöt sig under 30-åriga kriget till kejsaren. Han ska-fade sig ofantliga rikedomar och stor makt i egenskap av kejsarens fältherre. W. gjorde upp djärva planer för utvidgande av sin egen och kejsarens makt men skaffade sig samtidigt oförsonliga fiender, vilka genomdrev hans avsättning 1630. 1632 blev W. emellertid åter överbefälhavare för en kejserlig här men besegrades vid Lützen. W., som redan förut stämplat mot kejsaren, inlät sig alltmer Val på tvetydiga underhandlingar än med den ena makten, än med den andra. Detta medförde misstroende mot W., vilket resulterade i att han mördades av några officerare 1634. Walle'rius, G., 1709—85, professor vid Uppsala univesitet, en av sin tids mest framstående mineraloger. Lantbrukskemins egentlige grundläggare. Valletta, se La Valletta. Vallgren, Ville, 1855—1940, finländsk bildhuggare, under lång tid bosatt i Paris. V. utförde ett flertal statyer (Eko, Meditation, grupperna Moderskärlek, Armod) samt en mängd eleganta småskulpturer. Vallhund, se Hundraser. Wallin, J. O., 1779—1839, skald, ärkebiskop från 1837. W:s diktning anslöt sig till en äldre mera re-torisk-akademisk stil och blev på sin tid kritiserad från nyromantiskt håll. Så småningom blev W. mera allmänt uppskattad. Som predikant och talare var han högt uppburen av sin samtid. Till det värdefullaste i hans produktion hör dikten Dödens ängel samt flera av våra psalmer. Ett av honom utgivet förslag till svensk psalmbok blev 1819 med få ändringar antaget. I sin diktning höjer sig W. i sina bästa alster till monumental enkelhet och allvar. Wairis, tyska namnet på den schweiziska kantonen Valais*. Wall'is, C., 1845—1922, professor i patologi vid Karolinska institutet. W. var verksam som politiker och skriftställare och intresserade sig särskilt för sociala frågor, arbetarförsäkring, nykterhetsunder-visning etc. WalPisalpema, se Penninska alperna. Wallmark, P. A., 1777—1858, publicist, vitter-hetsidkare, bibliotekarie. W. är mest bekant genom den litterära strid, som 1810—36 fördes i W:s tidning ”Journalen” mellan den akademiska och den nyromantiska skolan, och där W. talangfullt försvarade den gamla skolan. Mot W. och akademikerna riktades nyromantikernas satir ”Markalls sömnlösa nätter”. Vallmo (Papa'ver), ett växtsläkte, som bildar familjen Papavera'ceae. V. har fyra kronblad. Frukten är en klotformig kapsel. I Sverige förekommer bl.a. rågvallmo (P. dub'ium) på åkrar. Träd-gårdsvallmo (P. somnif'erum) odlas som prydnadsväxt. Från denna erhålls opium. Vallning. — 1. Behandling av glidytan på skidor med tjärhaltiga preparat. För grundvallning används tunn trätjära, för ytvallning används olika blandningar, avpassade efter temperaturen och snöns beskaffenhet. Ytvallan påstryks strax före en löpning. — 2. Förande av en för brott anhållen person till platsen för brottets begående för att av hans uppträdande kunna dra slutsatser angående hans eventuella skuld. Vall- och mosskulturföreningen, se Svenska vall-och mosskulturföreningen. Vallo'ner, befolkningen i sö. Belgien. De talar en nordfransk dialekt och är ett keltiskt-germanskt biandfolk. Deras antal torde för närvarande uppgå till över 3,5 milj. Någon egentlig litteratur finns ej på deras språk. En viss spänning har tidvis rått mellan V. och flamländska nationalitetsströmningar. V. var förr kända som utmärkta smeder (jfr Vallon-smide). Under 1600-t. inkallades en hel del V. till Sverige för att medverka till utvecklandet av Sveriges järnhantering. Denna invandring organiserades framför allt av Louis de Geer, som själv var inflyttad holländare. Särskilt vid dennes bruk Finspång och Dannemora fanns många V. — Fr.-sv. släktnamn såsom Dubois, Gauffin etc. förklaras i allm. av denna inflyttning. Vallo'nsmide, en metod för framställning av smidhart järn, som infördes till Sverige vid mitten.