Ven 1277 Vemdalskvartsi't, en vit el. blåaktig kvartsbergart, som uppbygger en mängd betydande fjäll från Städjan i Dalarna till Klövsjöfjällen i Jämtland. Vem är det, en svensk biografisk handbok, som började utges 1912 och vars 23 :e årgång utkom 1957. Ven. — 1. Mindre, till Sverige hörande ö i n. delen av Öresund. Ön har blivit berömd genom Tycho Brahe* och hans dit förlagda observatorium Ura-nienborg, numera i ruiner. — 2. Se Blodkärl. — 3. Ett grässläkte (Agros'tis) med enblommiga småax i utbredd vippa. Några arter har praktisk betydelse. K r y p v e n el. fiori'ngräs (A. stolonifera) är ett mångårigt tuvat gräs med underjordiska utlöpare, som ger ett näringsrikt foder. Rödven (A. capil-laris) påminner om föregående men är mera små-vuxen och har smalare blad. Den växer på torrare mark och har också betydelse som betesväxt. B r u n v e n (A. canina) liknar de föregående men har ovanjordiska utlöpare och växer huvudsakligen på kärrmark. A. nebulösa odlas ibland som pryd-nadsgräs. Wenchow, stad i ö. Kina, nära Wukiangs mynning. 631 000 inv. 1947. Vendée-krigen [vagde'-], benämning på de under den stora franska revolutionen förekommande in-bördesstriderna i Vendée med flera provinser. Orsakerna till V. var huvudsakligen befolkningens motstånd mot den nya kyrkoförfattningen samt mot tvångsutskrivning av soldater. En häftig folkresning utbröt 1793, och till en början var de upproriska segerrika. Först sedan Hoche erhållit överbefälet över regeringstrupperna återställdes så småningom ordningen. 1796 kan V. anses avslutade. Vendel, kommun i Örbyhus härad, Uppsala län. — V. är bekant särskilt för sina rika och praktfulla fornfynd från ett skede av folkvandringstiden, som därför ofta benämns Vendeltiden. Vendelkråka, se Ottar Vendelkråka. Vendeltiden, se Vendel. Vendémiaire [varjdemiä'r], den första månaden i den franska republikanska kalendern (30 dagar i sept—okt. åren 1792—1805). 13 V. år IV (5 okt. 1795) kuvade Napoleon Bonaparte en resning mot nationalkonventet, företagen av Paris’ borgerskap. Ven'der, dels den germanska benämningen under medeltiden på slaverna, dels den tyska och skandinaviska benämningen på de slaviska folk, som under medeltiden bodde i ett område mellan Oder, Elbe och Östersjön, benämnt Vendland el. Venden. Venderna låg i ständiga strider med tyskar och skandinaver. Under 1000-t. inföll deras storhetstid. På 1100-t. kuvades, kristnades och germaniserades V., och deras land införlivades först med Danmark, sedermera med Tyskland. Ven'des konung (dvs venders, vendernas konung), namn, ingående i den svenska konungatiteln sedan omkring 1540. V. anses syfta på kuvandet av de slaviska venderna. Vid översättning av titeln till latin användes emellertid beteckningen rex vandalo'-•rum, som syftar på vandaler. Vendetta, it., blodshämnd*, sådan den utövats på Korsika. Vendöme [vagdå'm], L. J., hertig av V., 1654— 1712, fransk härförare. V. deltog med utmärkelse i Ludvig XIV:s krig och var på sin tid en av Frankrikes skickligaste fältherrar. Vendsyssel, nordligaste delen av Jutland, n. om Limfjorden. Vene'dig (it. Venezia*, eng. Venice [ven'is]), stad i Venezia, nö. Italien. 323 216 inv. 1951. V. är byggt på öar vid kusten av Adriatisxa havet och är genom sitt läge, sina kanaler och palats en av Europas märkligaste städer. Viktig handels- och industristad med bl.a. skeppsvarv och glasbruk. Mycket besökt av turister. Bland V:s byggnader märks S:t Markuskyr- S:t Markusplatsen med domen och Campanilen. kan med Campani'len och Dogepalatset*. V. var ockuperat av tyskarna 1943—45. Jfr Venezia 2. Ve'ner, se Blodkärl. Veneration, vördnad. Vene'riska sjukdomar, könssjukdomar*. Venetien, se Venezia. Venezia [-et'sia], Vene'to el. Vene'tien. — 1. Landskap i nö. Italien, vid Adriatiska havet. V. uppdelas i Tridentinska V. el. Sydtyrolen, Euganeiska V. (Ve-ne'to) och Juliska V. Tillsammans 18 382 km2, 3,9 milj. inv. 1951. Viktigaste stad Venedig, 323 216 inv. 1951. N. delen av V. uppfylls av förgreningar av Alperna, under det att s. delen är en bördig slätt, där åkerbruket är högt uppdrivet. Silkesodlingen är i V. liksom i övriga landskap i n. Italien av stor betydelse. Handeln har kraftigt utvecklats på grund av utmärkta järnvägsförbindelser med mell. Europa. — 2. Fordom republik vid Adriatiska havet. Vid nv. kusten av Adriatiska havet bodde veneterna, troligen ett illyriskt folkslag, vilket efter Västgotarikets fall lydde under Bysantinska riket. V. tillvann sig emellertid en allt självständigare ställning och blev omkr. mitten av 800-t. en fullt oberoende stadsstat, vilken leddes av en doge*. I slutet av 1000-t. utvecklades V. till en handelsstormakt, under korstågen ökades ytterligare dess maktställning och under 1400-t. inträffade dess glansperiod. Samtidigt utvecklades dess författning i en utpräglat aristokratisk riktning. Den italienska renässanskulturen hade en av sina medelpunkter i V., där en mängd framstående konstnärer var verksamma. Under 1500-t. började V:s maktställning gå tillbaka och i början av 1700-t. hade V. spelat ut sin roll inom Europas politik. De franska revolutionskrigen medförde V:s fall, och 1797 skedde en uppdelning av V:s landområden. 1815 förenades V. med Österrike men överlämnades 1866 till Italien. — 3. Se Venedig. Venezia'nska skolan kallas en grupp målare, bland vilka märks Bellini, Tizian, Tintoretto och Veronese (se d.o.), vilka alla utmärktes av ovanlig teknisk skicklighet men för övrigt målade i skilda stilar. Venezue'Ia (”Lilla Venedig”), förbundsrepublik på Sydamerikas nordkust, i n. gränsande till Kari-