Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
till att förklara, att man i processen ej kan använda uttrycken
bevis, bevismedel, så snart domaren ex officio år verksam för att
göres, så snart den erkännande gör någon af dessa omständigheter sannolik.
Detta är fullkomligt riktigt, då erkännandet betraktas såsom bevismedel och
man har fri bevispröfning med afseende på dess bevisvärde eller en legal
bevisteori, enligt hvilken, såsom torde vara fallet enligt 1734 års lag,
erkännandets frivillighet och frihet från misstag göras till förutsättning för dess legala
bevisvärde. Men betrakta vi erkännandet såsom disposition, hvar hafva vi
hemul för det påståendet, att dispositionen blir ogiltig, så snart
missuppfattning, tvång eller förledande göras sannolika? Icke vill man väl åberopa
Ut-sökningslagen § 25, ty den bevisning om invändningens sannolikhet, som der
förklaras tillräcklig, afser blott afgörandet af frågan om lag sökning tmålet
skall förklaras tvistigt eller ej. Jfr i: 3 Utsökningsbalken samt rättsfall i
N. T. VI s. 336. Praxis torde icke heller nöja sig med sannolikhetsbevis om
tvång och förledande för att kullkasta rättshandlingar, som på nämnda grund
angripits;. N. J. A. X s. 115 (obs. i Eofrättens motivering: >ocli enär J. erkänt
denna berättelses riktighet»), XI s. 39. Beträffande derefter det fall, då den
erkännande vill återkalla sitt erkännande såsom .sanniugslöst och oriktigt,
hänvisa vi till hvad vi i det föregående sagt med afseende på den af
Afzelius antagna rätten för part att bevisa motsatsen af det erkända. Men
äfven med antagande af att Afzelius’ åsigt, att domarens ställning
fordrar, att part skall ha rätt att genom bevis om erkännandets oriktighet få
dess verkan häfd, är riktig, så är det visst icke, såsom Lagberedningen
antager, likgiltigt om man betraktar erkännandet såsom disposition eller
bevismedel. Der legal bevisteori gäller, enligt hvilken erkännandet anses såsom
fullt bevis, blir skilnaden ej stor (en sådan fins dock äfven der, något som
vi ej här hafva tillfälle att närmare utreda), ty bevis om motsatsen fordras
och är tillräckligt för att kullkasta såväl det dispositiva som det bevisande
erkännandet. Annorlunda deremot, då den fria bevispröfningen gjort sig
gällande. Ett dispositivt erkännande kan der, under den af oss gjorda
förutsättningen, först förlora sin kraft genom motsatsbevis; ett bevisande
erkännande deremot redan genom ett motbevis, af tillräcklig styrka att rubba den
öfvertygelse domaren genom erkännandet, derest det ej återkallats, kunnat
vinna. Af det anförda följer, att Lagberedningen, derest hon ej vill uppgifva
den af henne i öfrigt så varmt hyllade fria bevispröfningen med afseende
på erkännandet såsom bevismedel, måste intaga eu bestämd ställning till
frågan om erkännandets dispositiva egenskap jemte dess förmåga att utgöra
ett bevisdatum. Detta blir ock af vigt med afseende på betydelsen af
fuli-mäktigs erkännande. Lagberedningen säger i denna fråga: »Till
förekommande af missuppfattning bör här tilläfventyrs erinras derom att erkännande,
afgifvet af laga fullmäktig, antagits i allmänhet ega Bamma verkan, som om
det vore afgifvet af parten Bjelf.» Detta hänvisar på bestämmelsen i
»Betänkande», I s. 165, 17 kap. § 33: »Hvad vederbörligen förordnad fullmäktig
i sakeu gör eller låter är lika bindande för hufvudmannen, som om han sjelf
fört sin talan.» Detta kan emellertid blott tillämpas på erkännandet såsom
disposition, ty fnllmäktigs erkännande som bevismedel må binda hvfoud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
