Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61-
det senare indirekt. Bevisgrunden vid den direkta bevisningen
är bevismedlet sjelft, tänkt såsom grund för domarens öfvertygelse.
Vid den indirekta bevisningen är bevisgrunden domarens
iakttagelse af ett annat faktum än factum probandum jemte
sammanhanget mellan detta faktum och factum probandum. Saken kan
naturligtvis vara mer eller mindre komplicerad, beroende på
antalet och sammanhanget af de i beviskedjan ingående fakta.
Det resultat hvartill domaren kommer genom bevisningen
är, objektivt sedt, alltid blott sannolikhet, enär all bevisning ytterst
hvilar pA riktigheten af en af domstolen gjord iakttagelse, hvilken
ju kan missuppfatta verkligheten. Vid hvilken sannolikhet får
emellertid domaren stanna? Vi hafva redan svarat härpå, i det
vi sagt, att han skall ha vunnit en öfvertygelse om bevistemats
sanning, som är grundad på sådana skäl, att äfven andra personer
kunna känna sig öfvertygade, en s. k. objektiv öfvertygelse. Med
andra ord kunna vi uttrycka detta så, att domaren skall ha kommit
till en så stor grad af sannolikhet i fråga om faktums existens,
att en förståndig man icke gerna kan antaga ett annat
förhållande. Denna grad af sannolikhet har man till skilnad från
sannolikhetsbevisning i inskränkt mening (då öfvervägande skäl tala
för ett faktums existens) kallat juridisk eller historisk visshet.
Att hos domstolen skapa juridisk visshet i fråga om factum
probandum är således bevisningens mål. Och denna juridiska
visshets egen beskaffenhet nödvändiggör endast en regel med
afseende på bevismedlens inbördes förhållande. Denna regel, som
har sin grund i den juridiska bevisningens egenskap att alltid
börja med en domstolens iakttagelse, bjuder, att inför en domstol
bevis icke får föras angående oriktighetèn af hvad domstolen
konstaterat sig hafva iakttagit. I öfrigt följa icke af den juridiska
bevisningens egen natur med nödvändighet några regler, när
domstolen har rätt och när den icke har rätt att anse en sak bevisad,
liksom icke heller något företräde för det ena faktum såsom
bevismedel framför det andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
