Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lotsen och hans lulstrt. 21
„Ro mot land, jag reder mig nog“, ropade han genom
mörkret, det war det sista ord, någon människa hörde honom säga.
Slupen med sin maktlösa besättning drefs efter flere timmar i
land; de hoppades att lotsen wärkligen kunnat rädda sig, men
så war ej fallet; sjön hade gett honom en djup graf på sin
botten, så att ej ens hans kropp flöt upp på stranden. Folket
menade att Gud warit mild, som låtit honom sluta sitt tunga
lif; nu hade han ro och hwar och en suckade ett tyst Gud ware
hans själ nådig, när de kommo ihåg den döde, men pastorn tänkte
på lotsens ord „lif för lif“. Det hade han nu fått ge.
Många år hafwa förgått sedan dess och såsom det händer
här i lifwet, hade glömskan också snart bredt sitt täckelse öfwer
det förflutna. Nu war det få som mindes den gamla historien
om lotsen och hans unga wackra hustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
