Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXVIII. En envis kamel - XXXIX. Kamelernas vattnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att emottaga sina bördor — allt detta var en
tafla som ganska mycket skulle hafva roat våra
gossar, om de hade sett den under andra
omständigheter.
En motspänstig kamel, hvilken, enligt vanlig
sed, frivilligt underkastat sig att emottaga sin börda,
ville icke resa sig upp, sedan han blifvit lastad.
Djuret måste hafva ansett bördan för stor, ty de
arabiska kamelerna, liksom de peruvianska lamas,
hafva en ganska skarpsinnig uppfattning i detta
hänseende. Om det var af detta eller ett annat
skäl, men djuret tycktes hafva beslutat att icke
resa sig på fötterna, utan fortfor att ligga i sin
knäböjda ställning, trots alla försök att bringa det upp.
Lock och smekord, sparkningar af sandalklädda
fötter, piskslag och prygel uträttade lika litet; och
efter allt utseende hade det envisa djuret föresatt
sig att qvarblifva i oasen och låta horden draga
sina färde utan detsamma.
I detta kritiska ögonblick fick kamelens egare
ett sinnrikt påfund för att förmå djuret ändra
tankar, eller kanhända han hade begagnat sig deraf
vid något föregående tillfälle. Han tog nämligen
en brand och slog dermed på kamelens hufvud,
hvarefter han satte branden under näsborrarne, så
att djuret icke kunde andas.
Kamelen, som kände att andedrägten afbröts,
blef rädd och ställde sig genast på fötterna, till
stor förnöjelse för qvinnor och barn, hvilka
åskådade scenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
