Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LVII. Innu ett nattbesök - LVIII. Innu en gång vid hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afvakta slutet på dessa få timmar eller minuter, ödet
ville skänka den döende.
De gräfde ett hål i sanden nära intill der den
sårade låg. Detta var endast få minuters arbete. Så
snart grafven var färdig, vändes allas ögon ännu en
gång på den olycklige lidande.
Han var ännu vid lif och lät då och då höra
en klagan.
»Bismillah!» utropade den gamle sheiken,
»hvarför dör du icke, min vän? Vi vänta på slutet af ditt
öde.»
»Jag är död,» framstötte den lidande med en
svag röst och synbarligen med stor svårighet.
Efter att hafva sagt detta, tystnade han och blef
orörlig som ett lik.
Sheiken förde sin hand till hans tinningar.
»Ja! utropade han; »vår väns ord äro sanna och
visa. Han är död.»
Den sårade mannen rullades i den uppgräfda
gropen och de skyndade att betäcka honom med
sand.
Under det de gjorde detta, upplyftade han flera
gånger sina händer, medan en låg rossling kom öfver
hans läppar; men hans rörelser voro ögonskenligen
osedda och hans dödsjemmer obemärkt.
Hans följeslagare voro både döfva och blinda
för något tecken som kunde hafva stått i strid med
hans egen bekännelse om sin död.
Sanden östes ihop, så att den betäckte kroppen,
hvarefter man, på befallning af den gamle sheiken,
begaf sig å väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
