Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Erfarenheter i St. Michaels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 -
Thomas var ännu Herr Thomas. Hans rättfärdighets frukter
skulle icke visa sig på något sådant sätt som jag trott. Hans
omvändelse innebar icke någon förändring af hans förhållande
till människor - åtminstone svarta människor - utan till Gud.
Min tro, jag tillstår det, var icke stor. Det fanns något i hans
utseende som i mitt sinne kastade tvifvel öfver hans omvän-
delse. Där jag stod, kunde jag se hvarje hans rörelse. Jag
väntade mycket nära, medan han stannade inom inhägnaden,
och ehuru jag såg att hans ansikte var mycket rödt och hans
hår oordnadt och ehuru jag hörde honom sucka och såg en
vilsekommen tår göra tacksamma slingringar öfver hans kind
som om den frågade: »Hvilken väg skall jag gå» — så kunde
jag dock icke helt lita på äktheten af hans omvändelse. Denna
tårs osäkra uppförande och dess enslighet gjorde mig orolig
och kastade tvifvel öfver hela den sak, hvaraf den utgjorde ett
led. Men folk sade: »Kapten Åuld har fått frid», och jag hade
att hoppas det hästa. Jag måste göra detta i kristlig kärlek,
tv äfven jag var religiös och hade varit i kyrkan i fulla tre år,
ehuru jag nu icke var mer än sexton år gammal. Slafägare
kunde stundom hafva förtroende till åtskilliga af sina slafvars
gudsfruktan, men slafvar hade sällan förtroende till sina herrars
gudsfruktan. »Han kan icke komma till himmelen utan blod
på sina kläder», var en fastställd punkt i hvarje slals trosbe-
kännelse, som reste sig öfver alla landets läror och stod för
alltid som ett oomkullkastligt faktum.
Det högsta bevis slafägaren kunde gifva slafven på sin
frid med Gud var att gifva sina slafvar friheten. Detta var oss
en horgen att han var villig att öfverlämna allt åt Gud och för
Guds skull, och att icke göra detta var efter vår uppfattning
ett bevis på hårdhjärtenhet och helt och hållet oförenligt med
föreställningen om verklig omvändelse. Jag hade läst någon-
städes i metodistdisciplinen följande fråga och svar: hråga:
»Hvad skall göras för slafveriets utrotande?» Svar. »Vi för-
klara att vi äro så litligt som någonsin öfvertygade om slafve-
riets stora onda; därför skall ingen slafägare kunna utväljas
att bekläda någon offentlig post i vår kyrka». Dessa ord ljödo
lång tid i mina öron och uppmuntrade mig att hoppas. Men
som jag förut sagt, jag var dömd till missräkning. Herr Tho-
mas tycktes märka mina förhoppningar och förväntningar om
honom. Jag har tänkt förr än nu att han sag pa mig till svai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
