Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Covey, negertuktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 109 —
Om jag någon gång i mitt lif mera än annars tvangs att
dricka slafveriets bittraste drägg, så var detta under de första sex
månaderna af min vistelse hos denne Covey. Vi arbetade i alla
väder. Det var aldrig för bett eller för kallt; det kunde aldrig,
regna, blåsa, snöa eller hagla för hårdt för oss, då det gällde
arbete på fältet. Arbete, arbete, arbete hörde knappast mera
till ordningen för dagen än för natten. De längsta dagar
voro för korta för honom, och de kortaste nätter voro för långa
för honom. Jag var tämligen oregerlig först, men några må-
nader af denna disciplin gjorde mig spak. Herr Covey lycka-
des i att tukta mig — till kropp, själ och ande. Min naturliga:
spänstighet var tillintetgjord, mitt förstånd slappadt, läslusten
försvunnen, den lifvande gnista, som brann i mitt öga, slock-
nad; slafveriets mörka natt hade brutit in öfver mig, och jag
var en människa förvandlad till ett djur!
Om söndagen hade jag min enda lediga tid. Jag tillbragte
denna i ett slags djurisk slöhet, som var något midt emellan
sömn och vakenhet, under något stort träd. Stundom kunde
jag resa mig upp, och en blixt af kraftig frihetskänsla tor ge-
nom min själ, åtföljd af en dunkel stråle af hopp, som glim-
tade fram för ett ögonblick och så försvann. Jag sjönk ned
igen, sörjande öfver min eländiga belägenhet. Jag frestades-
ibland alt taga lifvet af mig själf och Covey, men hindrades
genom den förenade makten af hopp och fruktan. Mina lidan-
den, sådana jag nu minnes dem, förefalla mig som en dröm
snarare än allvarsdiger verklighet.
Vårt hus stod på ett obetydligt afstånd från Chesapeakevi-
ken, hvars väldiga yta ständigt var hvit af segel från hvarje
trakt af den beboeliga världen. Dessa vackra, hvitklädda far-
koster, så behagliga för fria människors blickar, voro för mig
liksvepta spöken, som skrämde och plågade mig med tankar
öfver min eländiga belägenhet. Jag har mången söndag un-
der sommarens lopp, i helgdagshvilans djupa stillhet, stått helt
allena på stranden af denna sköna vik och med fördystradt
hjärta och tårfylldt öga betraktat de oräkneliga segel, som rörde
sig bort på den väldiga oceanen. Åsynen af dessa grep mig
alltid mäktigt. Mina tankar brukade gifva sig luft i ord, och
där, utan andra åhörare än den allsmäktige, utgöt jag min själs
klagan öfver min hårda lott för denna mängd af skepp, som
aflägsnade sig i fjärran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
