Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Sista gången jag skulle piskas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 120 -
tid tillbaka in i skogen, innan den ursinnige blodhunden kunde
nå mig, och gömde mig i ett snår, där han förlorade mig ur
sikte. Sädesåkern gaf mig skydd under flykten till skogen,
utan den höga säden skulle Covey hafva upphunnit mig och
gjort mig till sin fånge. Han var högeligen förtörnad öfver att
han icke gjorde det och gaf npp jakten mycket motvilligt, så-
som jag kunde se af hans ursinniga åtbörder, då han återvände
till huset.
Nåväl, jag är nu fri från Covey och hans piska för en liten
stund. Jag befinner mig i skogen, begrafd i dess dystra mörker
och jagad in i dess högtidliga tystnad, gömd för hvarje mänsk-
ligt öga, instängd med naturen och naturens Gud samt fjärran
från alla mänskliga ränker. Här var en passande plats att hedja,
att hedja om hjälp, om befrielse — en bön som jag ofta förut
uppsändt. Men huru skulle jag kunna bedja? Covey kunde
bedja — kapten Aukl kunde bedja. Jag ville så gärna bedja,
men de tvifvel, som uppstodo dels på grund af min försum-
melse af nådemedlen, dels till följd af den skenreligion som
rådde öfverallt, spredo i mitt sinne ovisshet öfver all religion
och ledde mig till öfvertygelsen, att böner voro gagnlösa gyc-
kelverk.
Lifvet själft hade nästan blifvit en börda för mig. Alla
mina yttre förhållanden voro emot mig; jag måste stanna här
och svälta ihjäl eller gå hem till Coveys oeh få min kropp sön-
dersargad och min ande förödmjukad under Coveys grymma
piska. Detta var de alternativ jag hade att välja på. Dagen
var lång och tröttande. Jag var svag af föregående dags mödor
samt bristen på föda och sömn, och jag hade så föga vårdat
mig om mitt utseende, att jag ännu icke tvättat blodet af mina
kläder. Jag var ett föremål för fasa, till och med för mig själf.
Lifvet i Baltemore, då det var som värst, var ett paradis mot
detta. Hvad hade jag gjort, hvad hade mina föräldrar gjort,
för att ett sådant lif som detta skulle falla på min lott? Denna
dag i skogen skulle jag hafva utbytt hela min öfverlägsenhet
som människa mot oxens djuriska slöhet.
Kvällen kom. Jag var ännu i skogen och ännu obesluten
hvad jag skulle göra. Hungern hade ännu icke ansatt mig nog
för att drifva mig hem, och jag lade mig bland löfven till hvila,
ty sedan jag väntat på jägare hela dagen, men icke blifvit be-
svärad af dem då, väntade jag icke heller att störas af dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
