Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Flykt planeras ånyo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 172 —
tar han gaf mig kanske skulle lätta hans samvete och komma
honom att känna sig vara en mycket aktningsvärd röfvare i
alla fall.
Som jag hölls till sträng räkenskap och under noggrann be-
vakning — den gamla misstanken att jag tänkte på rymning var
icke helt försvunnen — tycktes det mig vara en mycket svår sak
att verkställa min flykt. Järnvägen från Baltemore till Philadelphia
stod under så stränga föreskrifter, att fria färgade personer
nästan voro utestängda därifrån. De måste hafva fribref; de
måste mätas och undergå en noggrann undersökning, innan de
fingo stiga in i vagnarna och kunde blott fara om dagen, trots
alla dessa åtgärder. För ångbåtarna gällde lika stränga före-
skrifter. Yttermera och värst af allt voro alla de stora norrut
ledande vägarna besatta af människoröfvare, en klass af män-
niskor som i tidningarna togo reda på notiser om förrymda
slafvar och sålunda förtjänade sitt lifsupphälle genom de snöda
belöningar slafjakten inbragte.
Min missnöjda sinnesstämmning blef mig öfvermäktig,
och jag var på ständig utkik efter medel att komma undan.
Med penningar skulle jag lätt kunnat verkställa saken, och
fördenskull hittade jag på en plan att söka erhålla förmånen
att få hyra min tid. Det var ganska vanligt i Baltemore att
slafvar fingo denna förmånsrätt, och samma sak praktiserades
äfven i New Orleans. En slaf som ansågs pålitlig kunde, ge-
nom att regelbundet betala sin herre en bestämd summa vid
slutet al hvarje vecka, sedan få disponera öfver sin tid, som
han behagade. Nu föll det sig så, att jag icke var så särdeles
väl anskrifven, utan långt ifrån att vara en pålitlig slaf. Icke
dess mindre väntade jag på det tillfälle att försöka som erbjöd
sig’, då herr Thomas (ty jag’ var ännu hans egendom, och Hugh
var blott hans omhud) kom till Baltemore våren 1838 för att
köpa sitt vårupplag af varor, och jag vände mig direkt till ho-
nom för att utbedja mig den ifrigt eftertraktade förmånen att
få hyra min tid. Denna begäran vägrade herr Thomas utan
betänkande att gå in på, och han anklagade mig’ rätt allvarligt
för att på detta sätt vilja tillista mig ett tillfälle att fly. Han
sade mig, att jag’ icke kunde komma någonstädes, utan att han
skulle fånga mig, och i händelse jag’rymde, kunde jag vara för-
vissad om, att han icke skulle spara någon möda i sina an-
strängningar alt gripa mig igen. Han uppräknande med gan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
