Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Flykt planeras ånyo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174 —
all den ansvarige frie mannens omsorg och ängslan. »Icke dess
mindre», tänkte jag, »är en värdefull rättighet, ett nytt steg på
min väg mot friheten.» Det var något äfven det att få lida
frihetens obehag, och jag var besluten att hålla mig kvar på
den nyvunna grundvalen med all flit. Jag var färdig att ar-
beta natt och dag, och som jag var i besittning af en förträff-
lig hälsa, förmådde jag icke blott tillgodose mina löpande ut-
gifter, utan äfven lägga af en liten summa vid slutet at hvarje
vecka. Det fortgick nu på detta sätt från maj månad till au-
gusti, men då frånrycktes mig, af skäl som skola visa sig under
berättelsens fortgång, min högt värderade frihet.
Under veckan före denna olyckliga tilldragelse hade jag
träffat anordningar att i sällskap med några unga vänner besö-
ka ett lägermöte, som skulle hållas ett par mil från Baltemore.
På aftonen för vår tillämnade affärd hände något på varfvet
där jag arbetade, som kvarhöll mig ovanligt länge och tvang
mig att antingen svika mina vänner eller försumma att bära
min veckotribut till herr Hugh. Vetande med mig, att jag hade
penningarna och kunde lämna honom dem en annan dag, be-
slöt jag att begifva mig till lägermötet och betala honom dessa
tre dollars för den förflutna veckan vid min återkomst. Väl
kommen till lägerplatsen, förmåddes jag att stanna en dag läng-
re än jag ämnat vid affärden hemifrån. Men så snart jag åter-
kommit, gick jag rakt till hans hem på Fell Street för att gifva
honom sina (mina) penningar. Olyckligtvis hade nu det ödes-
digra misstaget begåtts. Jag fann honom i en ytterlig vrede.
Han visade alla de tecken till fruktan och ursinne en slafägare
torde visa vid en favoritslafs förmodade flykt. »Din skojare!
Jag har stor lust att piska upp dig ordentligt. Hur törs du gå
ut ur staden utan att först begära och erhålla min tillåtelse?»
»Herre», svarade jag, »jag har hyrt min tid och betalat det pris
ni begärde för den. Jag vet icke, att det ingick i aftären att
jag skulle fråga er, när eller hvart jag fick gå.» »Du visste
icke det, din skojare! Du är skyldig att visa dig här hvarje
lördagskväll.» Sedan han tänkt efter några ögonblick, blef han
något afkyld, men sade dock, tydligen mycket orolig: Nåväl
din skurk, du har nu ställt till vackert åt dig; du får nu icke
hyra din tid längre. Det nästa jag finge höra skulle väl vara,
att du rymde din väg, tag hem dina verktyg genast. Jag skall
lära dig att gå bort på det här sättet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
