Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Flykten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 186 —
rande poem, har jag ofta tänkt att Nathan Johnson, i betrak-
tande af sin ädelmodiga gästfrihet och manliga karaktär, fast-
än han var blott en svart man, i vida högre grad än jag upp-
lifvade dygderna hos Skottlands Donglass.
Femte dagen efter min ankomst påtog jag en vanlig arbe-
tares kläder och gick till varfven för att söka arbete. På vä-
gen nedför Union Street, såg jag framför det hus, som bebod-
des af pastor Ephraim Peabody, den unitarianske prästen, en
stor kolhög. Jag gick till köksdörren och bad om rätt att föra
in och skaffa undan detta kol. »Hvad vill ni hafva för det»,
sade frun. »Det får ni bestämma min fru.» »Ni kan taga bort
det», sade hon. Det dröjde icke länge förrän jag var färdig
med arbetet, och den vänliga damen tade då i min hand två
halfdollars. För att förstå den rörelse som uppfyllde mitt hjär-
ta, då jag kände dessa pänningar i min hand, vetande med
mig att jag icke hade någon herre, som kunde taga dem ifrån
mig —• att de voro mina — att mina händer voro mina egna och
kunde förtjäna mera af det dyrbara myntet — måste man i
någon mening själf hafva varit slaf. Mitt nästa göromål var
att lasta en slup på onkel Gig’. Howlands varf med en till New York
destinerad oljelast. Jag var icke blott en fri man, utan en fri ar-
betare, och ingen herr Hugh stod beredd att vid slutet af hvarje
vecka lägga beslag på min hårdt förvärfvade arbetsförtjänst.
Det led mot slutet af året, och arbete fanns fullt upp.
Skepp utrustades för hvalfångst, och mycket trä användes där-
till. Att såga detta trä ansågs som en god sysselsättning. Med
den gamle vännen Johnsons bistånd (välsignelse öfver hans
minne) fick jag en såg och en sågbock och grep mig an där-
med. Då jag kom till en bod för att köpa ett snöre att spän-
na till träställningen på min såg med, bad jag om snören för
en »fip». Mannen bakom disken såg ganska skarpt på mig och
sade lika skarpt: »Ni hör inte till den här trakten». Jag blef
orolig och trodde att jag förrådt mig. En fip i Maryland var
sex och en kvarts cent, som i Massachusetts kallades fyrpence.
Men ingen skada följde af denna oförsiktighet, såsom jag fruk-
tat, och jag gick tillitsfullt och gladt till mitt arbete med min
såg och sågbock. Det var en ny sysselsättning för mig, men jag
gjorde aldrig bättre arbete eller mera på samma tid för Covey, ne-
gertuktaren, än jag gjorde för egen räkning under dessa för-
sta år af min frihet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
