Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Den svarte mannen i Hvita huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223 —
mig vid handen, sade han: »Det gläder mig att se er. Jag såg
er i dag bland mängden, lyssnande på mitt invigningstal; hvad
tyckte ni om det?» »Herr Lincoln», sade jag, »jag får icke
uppehålla eder med min obetydliga åsikt, då tusenden vänta
på att få trycka er hand.» »Nej, nej,» svarade han, »ni måste
dröja litet, Douglass; det finnes ingen i landet, hvars åsikt jag
mera värderar än eder. Jag vill veta hvad ni tänker om det?»
Jag svarade: »Herr Lincoln, det var af en gripande kraft.» —
»Det gläder mig att ni tyckte om det», sade han, och gick vi-
dare med en känsla att hvarje man, huru utmärkt som liälst,
väl kunde anse sig hedrad af sådana uttryck.
Det visade sig att polismännen vid Hvita huset icke mot-
tagit några befallningar af herr Lincoln eller någon annan. De
hängde helt enkelt fast vid ett gammalt bruk, som slafveriet
dragit med sig, liksom hundar stundom gnida sina halsar, långt
efter det att deras halsband borttagits, inbillande sig att de än-
nu äro kvar. Mina färgade vänner voro mycket nöjda med
hvad som synts dem vara ett tvifvelaktigt experiment och upp-
muntrades, efter livad jag tror, genom dess framgång att följa
mitt exempel.
En serie viktiga händelser följde kort efter herr Lincolns
andra invigning, däribland framför allt Richmonds fall. För
att försvara denna plats uppbjöd rebellionen sin yttersta ener-
gi och sin yppersta fältherrekonst, och då den föll, föll äfven
rebellionens stolta mod, höghet och makt för att aldrig mera
resa sig.
Efter Richmonds fall dröjde det icke länge, innan rebelli-
onen störtade samman, ehuru den icke gick under utan att till
sin långa rad af skändligheter lägga en, som kom hela den ci-
viliserade världen att fasa, nämligen mordet på Abraham Lin-
coln, en man så älskvärd, så god, mänsklig och hederlig, att man
omöjligen kan förstå hur han kunde hafva en enda fiende på
jorden. Detaljerna vid hans undanröjande äro allt för allmänt
bekanta för att blifva mer än antydda här.
Jag var i Roehester i New York, där jag vid denna tid
bodde, då underrättelserna om Lincolns död träffade mig. Sta-
dens borgare, som icke visste hvad de eljest skulle göra i den-
na sorgens stund, begåfvo sig till rådhuset. Ehuru alla hjär-
tan voro uppfyllda af en smärta, som behöfde gifva sig luft,
kände sig få hågade att tala. Yi stodo förstummade och för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
