Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på nyttjanderätt kommer anspråket på varaktig förfoganderätt
öfver ett naturföremål, som genom besittningstagande förväfvats
eller genom eget arbete skapats, och den sociala grupp, till
hvilken individen hör, erkänner detta anspråk och upphöjer det till
gällande rätt. Ej blott ägandet af liflösa föremål eller boskap
är gammalt, utan äfven af människor, slafvar. Det är om
slafveriets framträdande och utveckling i forntiden detta lilla arbete
skall handla.
I alla antika samhällen möter oss slafveriet, oberoende af de
politiska institutionerna och styrelseformerna, både i despotiskt
styrda stater och i republiker, i demokratiska ej mindre än i
aristokratiska samhällen, från det yttersta Österns kulturländer
till Atlanten och från Afrikas öknar så långt i norr vår kunskap
sträcker sig.
Det är hufvudsakligen tvenne omständigheter, som förklara
detta förhållande. Dels hade de gamla samhällena den
uppfattningen, att samma äganderätt, som innehades öfver en
jordegendom, ett djur eller lös egendom, kunde innehafvas öfver
människor. Slafven är visserligen efter naturen en människa, men i
stället för att tillhöra sig själf är han underkastad en annan
människas äganderätt.
Slafveriets allmänna förekomst beror äfven därpå, att skilda
folk och stammar, därest icke formliga fördrag under gudomens
hägn voro ingångna, betraktade hvarandra såsom fiender, äfven
om personliga förbindelser i handelsintresse eller af gästvänskap
kunde finnas mellan individer, hvarjämte underhandlarne mellan
stammarne väl gällde såsom okränkbara. Med dessa undantag
var krigstillstånd det naturliga förhållandet mellan två stammar.
Mot en stamfiende, som man fått i sitt våld genom krig eller
rof, kunde man förfara som man ville: man kunde döda honom,
man kunde skänka honom lifvet och använda honom efter
godtfinnande. Något rättsligt skydd mot den herre han på detta
sätt fått fanns icke, men dennes rätt åter skyddades af hela
stammen.
Äfven en stamförvant kunde beröfvas sin frihet genom en
laglig akt, vare sig på grund af skulder eller på grund af brott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
