Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»O sena tiders barn!
Jag har ingenting nytt att berätta er, endast
det, som är gammalt och nästan glömdt. Sägner
har jag från barnkammaren, där de små sutto på
låga pallar kring sagoberätterskan med det hvita
håret; eller från stockelden i stugan, där drängar
och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte
från deras våta kläder, och de drogo knifvar ur
låderslidan vid halsen för att breda ut smör på
tjockt mjukt bröd, eller från salen, där gamle herrar
sutto i vaggande gungstolar och lifvade af den
ångande toddyn, talade om flydda tider.»
Det är under sådana vinteraftnar, som Selma
Lagerlöfs fantasi erhållit sin första daning och gjort
sina första lärospån. Hur har den icke svingat och
lekt med allt omkring henne:
»Stod så ett barn, som lyssnat till sagoberätterskan,
till arbetskarlarna, till de gamle herrarne,
vid fönstret i vinterkvällen, då såg det inga moln
vid himlens rand, utan skyarna voro kavaljerer,
som jagade öfver fästet i rangliga enspännare,
stjärnorna voro vaxljusen, som tändes i den gamla
grefvegården på Borgs udde, och spinnrocken, som
surrade i nästa rum, trampades af den gamla Ulrika
Dillner. Ty barnets hufvud var uppfylldt af de
gamla tidernas människor; för dem lefde och
svärmade det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
