Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig. — ’Jag skulle allt vilja tala ett par ord med
er, far’, säger jag, ’men här äro så många
främmande. — ’Å, det är bara släkten,’ säger far, ’de
här karlarna ha alla bott på Ingmarsgården, och
den äldste af dem är ända från hedenhös.’ — ’Ja,
men jag ville allt tala ett par ord med er ensam.’»
Alla Ingmars bekymmer utredas på detta sätt
genom en monolog, i hvilken hela hans inre väsen
blottas. Så är ofta fallet hos Selma Lagerlöf. Det
är helt enkelt sin egen psykologi hon lånar åt sina
figurer. Hon föreställer sig så lifligt, att tankarna
helt naturligt forma sig till ett samtal. Äfven hon
har liksom Ingmar någon som hviskar i hennes öra.
Ännu mer betecknande äro kanske de ständigt
förekommande drömmar och uppenbarelser, hvilka
utmärka hennes berättelser. Redan i det ofvan
citerade stället växer dialogen ut till en slags vision,
då Ingmar ser alla sina förfäder ända från hedenhös
samlade i storstugan. Det är icke den enda
gången som Ingmar på sin våg genom lifvet möter
det öfvernaturliga. I ungdomen hade han och
Stark Ingmar en kväll sett himmelen öppen. Hela
himlahvalfvet var draget åt sidan som ett förhänge,
och de båda stodo hand i hand och sågo in i
himmelens härlighet. Når Ingmar, vid försöket att
rådda bryggan med barnen ur den öfversvämmade
älfven, träffas af en timmerstock, vet han strax, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
