Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestående. Den nationalistiska absolutismen, grundad av Ivan den
förfärlige och satt i system av Alexander I, urartade under Nikolaj I
till ett brutalt polisvälde, som till sist ersattes av en lika despotisk
pöbeldiktatur.
I stort sett kan det nittonde århundradets utveckling i Ryssland
betecknas som en förtvivlad kamp för det fria ordet, och för denna kamp
blev litteraturen det viktigaste, att icke säga enda medlet, ty den
politiska och sociologiska vetenskapen var kvävd eller låg i sin linda.
Denna sociala tendens ger den ryska vitterheten en säregen styrka, men
blev på samma gång dess svaghet genom sin ensidighet och därigenom
att det rent konstnärliga underskattades. Härtill kommer, att det
abstrakta tänkandet är tämligen främmande för ryssarna som för slaverna
i allmänhet. Ryssen kräver en konkret bildbarhet, och hans idéer få
konstnärlig form, innan de kristallisera sig i ett filosofiskt system. Det
behövdes en Gogols realism för att litteraturkritikern Bjelinskij skulle
kunna framlägga ett slags socialt program för det borgerliga samhället.
Narodnikerna, som i novellform skildrade böndernas elände, föregingo
och voro en förutsättning för den stora bondeemancipationen, och utan
Dostojevskijs mästerliga själsanalyser i romanform skulle filosofen
Vladimir Solovjev knappt vara tänkbar. Därför kan man i den ryska
vitterheten bättre avläsa hela den kulturella utvecklingen än i något annat
land.
Det nya århundradet i Europa hade ju begynt i romantikens och
det sentimentala natursvärmeriets tecken, och även till Ryssland nådde
efterdyningar av dessa rörelser. Men här var det blott formella
lånegods, som saknade allt samband med det ryska själslivet, ty Ryssland
hade ju icke haft några korståg, något riddarstånd med »minne»-kult
eller klassisk renässans; ja, där funnos över huvud inga historiska
traditioner att bygga på. Det blev sålunda imitationer, som visserligen
riktade litteraturen med några vackra verk, men lämnade det ryska folket
i dess helhet totalt oberört.
Föregångsmannen för den nya odlingen var Nikolaj Michajlovič
Karamzin (1766—1826), som genom sina dagboksanteckningar från en
utländsk resa införde Rousseaus natursvärmeri och den sentimentala
stilen. Han hade en vaken blick för »naturen», d. v. s. landskapet, men
människorna förstod han icke — allra minst sina ryska landsmän, och hans
sentimentalitet har intet av den sociala skärpa, som kännetecknat
Radiščevs beryktade reseskildring »Från Petersburg till Moskva». Det
stannade vid en protest mot psevdoklassiciteten och den torra
upplysningen, men berörde ej det ryska samhället. Karamzins
monumentala »Istorija Gosudarstva Rossijskago» var ett episkt konstverk på
prosa, men blev icke det ryska folkets historia, utan ett äreminne över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
