Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAVERNA.
(liksom i den nutida bolsjevismen). Pankracy segrar i den stora kampen,
ty han är icke blott fysiskt starkare, utan ock mottaglig för
framtids-idéer. Men icke heller Pankracy är den store framtidsmannen, ty han
saknar hjärta och kärlek. Ståtligt är det starka replikskiftet i
slutakten mellan Mannen och Pankracy. Båda gå under: Mannen för sina
föråldrade medeltidsidéer, Pankracy vid åsynen av korset. »Galilee,
vicistil» utbrister han något omotiverat. Men för Krasinski fanns det
endast ett ideal, som överlever tidens stormar: det kristna korset.
»Den ogudomliga komedien» är ett snilleverk, som alltid skall bevara
sin ungdomliga friskhet — icke minst i vår tid, då bolsjevismen i
östern utkämpar sin kamp med den uppspirande reaktionen i väster,
den stora brottningskamp, som måste föregå den nya samhällsdaning,
om vilken Krasinski drömde. Och i vissa delar, t. ex. de
äktenskapliga scenerna, är komedien ett modernt drömspel, som leder tanken till
Strindberg.
Samma tankegång, d. v. s. kampen mellan olika världsåskådningar,
genomgår KrasiAskis andra mäktiga idédrama »Irydion» (1836), som
framhåller motsatsen mellan den utdöende antiken och den groende
kristendomen under den utsvävande, vanvettige Heliogabalus, d. v. s.
i början av det tredje århundradet. Ehuru Krasinski hade vistats
länge i Rom, har han behandlat det historiska ämnet med ännu större
poetisk frihet än Ibsen i »Kejser og Galileer», Viktor Rydberg i »Den
siste atenaren», Sienkiewicz i »Quo vadis?» eller Merezkovskij i
»Julianus Apostata», och mellan raderna läser man den katolske polackens
hat till det ryska imperiet. Några figurer, t. ex. den oböjlige Ulpianus,
som för Roms talan mot Irydion, Hellas’ representant, äro hämtade
ur historien, men själva huvudpersonen är en skapelse av KrasiAskis
egen fantasi. Irydion är det enhetliga inbegreppet av de tre
världsmakter, som hotade det gamla Rom: han är german, ty han är
Grim-hildas son, men han är ock hellen, ty hans far var Amfilochos, och som
kristen bekännare kallar han sig Hieronymus. Men framför allt är
han en polsk Wallenrod eller Kordyan, den där för sin hämnd offrar
sin egen syster Elinoe åt imperatorns lusta. Och som Kordyan har han
något av Hamlet i sig, ty i det avgörande ögonblicket går
beslutsamhetens friska hy över i eftertankens kranka blekhet, när katakombernas
kristna ej vilja lyssna till hans maning att göra uppror. Slutligen är
han ock en vilsegången Faust, som till sist räddas genom det evigt
kvinnliga (»han älskade Hellas»). Mefisto heter här Masinissa, den
demoniska kraften, negerandets och hatets princip. Men Lucifer
segrar lika litet här som i Mickiewicz’ »Improvisation». I den sköna
epilogen förflyttas Irydion av Masinissa till ett nytt Rom, där det »på Forum
finns blott damm, på cirkus blott ben, på Kapitolium blott nesa».
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
