Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Čechoslovakien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAV ERNA.
Den ceehiska renässansen begynte i slutet av det adertonde
århundradet tack vare de tyska upplysningssträvandena. Genom
Her-ders »Stimmen der Völker» väcktes intresset för all folkpoesi och
därigenom den språkligt poetiska kärleken till modersmål och fosterjord.
Från det litterära fältet överflyttades den nationella frigörelsen
efterhand till det politiska. Den ännu dunkla samslaviska idén tog sig
uttryck i 1848 års slavkongress i Prag, som upplöstes av myndigheterna
och för resten blev nästan resultatlös, icke minst på grund av den
slaviska språkförbistringen. Bakunin var också med och väckte öechernas
sympati för ryssarna. Denna cechiska russofilism röjdes ock i nyaste
tid genom öechernas ohåga att slåss mot ryssarna under världskriget
och i den s. k. neoslavismen, som hade sin första kongress i Prag 1908
under presidium av den ungcechiske partiledaren Kramar och som fick
en avgjort ryssvänlig karaktär genom den ryske greven Bobrinskij,
guvernör i det under världskriget ockuperade Galizien. Denna cechiska
russofilism hade som ett uttryck för den panslavistiska idén först väckts
genom bekantskap med den ryska folkpoesien och respekten för
Rysslands politiska storhet, ehuru de historiska förbindelserna med
öst-slaverna hade varit högst obetydliga. Visserligen hade öecherna
ursprungligen fått kristendomen genom ortodoxien av Metodius från
Mähren, och Sazåwa-klostret var länge en böhmisk härd för cyrillisk
kult, men katolicismen tog snart överhand.
Efter 1848 begynte på allvar den långvariga politiska kampen,
som först under världskriget fick sin avslutning genom konstituerandet
av den cechoslovakiska republiken. Genom oktoberdiplomet 1860 och
februaripatentet 1861 gåvos visserligen skenbara eftergifter åt öecherna,
men den gamla metternichska anden svävade ännu över den böhmiska
Elbes vatten. Kejsaren ställde i utsikt konungakröning både 1861 och
1867, men därav vart tyvärr intet. Den polska resningen 1863 gav
uppslag till en spüttring bland cecherna själva, i det att de mer
konservativa och aristokratiska elementen, som ogillade upproret och ställde
sig på Rysslands sida, bildade det gammalcechiska partiet under
ledning av baron Rieger (d. 1903), vilken jämte sin svärfar Palacky
deltog i den politiska vallfärden till den etnografiska utställningen i Moskva
1867. De mer radikala åter, som sympatiserade med Polens frihetssak,
bildade det ungöechiska partiet, som till organ fick den stora tidningen
»Narodni listy». Brytningen blev fullständig år 1874, och ungöecherna
fingo allt mer fäste i det demokratiska Böhmen-Mähren. Under
rastlöst arbete blevo de allt djärvare i sina krav: 1879 fordrade de den
»böhmiska statsrätten», 1889 nationell likställighet.
Fundamentalartiklarna 1871 ställde visserligen i utsikt en kompromiss som Ausgleichen
mellan Österrike och Ungern, men ständiga språkstrider hämmade
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
