Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Han kan ju stanna qvar och åka med magistern
när vagnen blifvit lagad, eller, om han tycker att det
dröjer för länge, så kan han gå, då han utom
gångpenningar också kan beräkna drickspenningar.“
Detta behöfde ej sägas två gånger åt en smålänning,
skjutskarlen var genast villig att gå till fots till Kyrkebo
prestgård, dit han kände åtskilliga genvägar, hvarigenom
han skulle komma nästan lika fort fram som de åkande.
“Hvad säger nu mamsell Hanna sjelf?“ frågade
löjtnanten ånyo.
“Jag är rädd, att jag gör allt för mycket besvär,“
svarade Hanna med en sidoblick på adjunkten.
“Det blir en allt för stor krokväg för löjtnanten,“
tillade presten och drog upp snusdosan, för att taga sig en
pris — pour contenance.
“Ingen krokväg i ärtåkern,“ hade löjtnanten så när
sagt, men inskränkte sig i stället till att svara: “Betyder
ingenting, det är blott halfannan fjerdingsvägs krok och
dessutom en mycket vackrare väg att fara.“
Den täcka prestdottren gaf nu snart med sig,
adjunkten ansåg sig ej längre kunna opponera sig deremot, och
så hjelptes den unga damen af sin nye kavaljer upp i
schäsen, dervid Nådenson helt beskäftigt passade på att
knäppa till fotsacken, naturligtvis endast för att bereda
Lejonhjerta så ringa besvär som möjligt. Derpå åkte det
unga paret hastigt derifrån.
Carl Lejonhjerta var en vacker karl; han hade mörkt,
lockigt hår, lifliga mörkblåa ögon, helsans färg på kinden
och ett manligt uttryck i sina ansigtsdrag, hvilka fingo en
ännu bestämdare karakter genom de temmeligen yfviga
mustascherna. Han var för öfrigt en glad själ, som det
aldrig kunde falla in att, likt Goethes Werther, sätta sig
under ett päronträd och gråta för en flickas skull, men
han var derför ej likgiltig för Evas sköna döttrar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
