Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gult och blått. Af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och själf var jag tung till sinnes. Det kändes
nästan, som om jag lefvat i landsförvisning, icke borta
i ett främmande land, där jag dock kunde ha upplefvat
nya och underbara ting, utan landsförvisad i mitt eget
land; — hemma och dock icke hemma, borta och dock
icke borta.
Vagnen rullade framåt den långa enformiga
landsvägen med pilträd på båda sidor; bakom dem låg det
släta, fruktbara landet och där bakom hafvet.
Jag hade i så många veckor sett på detta landskap,
att jag var hjärtesjuk däraf, jag orkade knappt kasta
en blick därpå mera.
Så svängde vägen, och vi närmade oss den park,
hvari mina svenska vänners gård var belägen. Jag såg
redan tornet höja sig öfver trädgrupperna.
Plötsligt stack det till i hjärtat på mig! Det var,
som om solen på en gång skulle ha brutit igenom
regnskyarna, oaktadt allt var lika grått som förr. Men
från herrgårdens torn såg jag något, som med ens
väckte mig och fyllde mig med glädje.
Det var den svenska flaggan!
Den hängde där, våt och hopskrynklad af regn och
blåst, men upp emot himmeln såg jag det dock tydligt:
blått och gult sammanslingradt kring flaggstången.
Gud ske lof, nu var jag hemma!
Det var samma flacka landskap, samma sandiga
kust och skoglösa slätter, som jag så länge hade lefvat
ibland — men det var i alla fall plötsligt ett helt
annat land.
Det hade för mig varit som en död jord. Nu hade
den fått lif igen, då Sveriges ande viftade öfver den,
då jag såg den svenska flaggan vaja öfver ett svenskt hem.
Det är icke nog att köpa svensk jord med rättighet
att vara svensk undersåte för att tillhöra landet. Det
land, hvari man lefver och arbetar, skall man skänka
sitt hjärta; först då har man rätt att kalla det sitt.
Och lika varmt som den svenska husmodern
öppnade sina armar för att taga emot mig, då jag kom,
lika beskyddande vajade den blå och gula flaggan öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
