Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fru Anderssons uppoffring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 SM^ LJUSGLIMTAR.
— Hon var hos mig åtta månader precis.
Till slut orkade hon inte sitta uppe, utan hon
\å.g jämt, men alltid så hade hon roligt af Olle.
Han var inte så tokig med att leka och fara
omkring på golfvet som den första tiden, för
han var ju äldre och förståndigare än då; men
han låg på täcket bredvid henne och såg på
henne så troget, och så klappade hon honom
med sin lilla magra hand. Ack, det kära barnet!
Fru Andersson torkade sig i ögonen med
förklädessnibben.
— Ursäkta, go’a friherrinnan, men det tar
mig alltid så djupt, när jag tänker på lilla
Karolina. Det var ett sådant kärt barn, och
hon sade ofta på sista tiden: Moster, sade hon,
jag är så trött, jag vill gå till Jesus —
— Och nu är hon bärgad undan alla sorger
och lidanden, tänk på det, Sofi.
— Ja, det förstås, nog är det fröjdefullt
att veta. Men så tomt det var efter henne den
första tiden! Det är nu fem år se’n, men det
är som det vore i går. Och nu, ser friherrinnan,
tycker jag, att Olle är liksom ett arf eller ett
minne efter flickan, och därför kan jag inte
förmå mig att skiljas från honom.
— Hvad skulle det också tjäna till? Han
lär väl ej kosta mycket att föda, tänker jag.
— Nej för all del, han äter så litet, men
det är skatten förstås. Den har varit tio kronor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
