Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad farfar sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO SMÅ LJUSGLIMTAR.
— Jag har visst någon gång talat om för
dig, att det var ett yttrande af min gamle farfar,
som var orsaken till förändringen.
— Ja, jag tror jag kommer ihåg det.
— Jag blef ej rätt behandlad i mitt hem,
återtog Johannes tankfullt. Föräldrarna hade
för liten tid att ägna åt oss, jag var tyst och
sluten och hvarken i yttre eller inre afseende
så begåfvad som mina syskon. Jag blef
åsidosatt både af främmande och af de mina.
Därigenom blef jag modlös och bitter och fick
småningom den föreställningen, att det var som
de sade, att jag var en stackare, som det aldrig
kunde blifva något utaf. Jag började då söka
sällskap med kamrater, som icke voro af bästa
sort, men som åtminstone tålde mig ibland sig
för den nyttas skull, som de kunde hafva af
mig. Kanske hade jag riktigt på allvar råkat
in på villovägar, om ej gamle farfar i rätta
stunden sagt de där uppmuntrande orden. De
gjorde ett outplånligt intryck på mig och ännu
mer den ton, hvarmed de uttalades. Det fanns
således ändå en människa, som trodde, att jag
dugde till något, en som hade förtroende till
mig. Den dagen blef en vändpunkt i mitt lif.
— När jag blef några år äldre, fortsatte
han efter en stunds tystnad, beslöt jag mig för
att välja lärarekallet, emedan jag därigenom,
såsom jag tyckte, fick det bästa tillfället att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
