verksamhet blott till sin egen by, utan i alla kringliggande byar arbetade de — och det på egen bekostnad — med stort nit för sin Herre; därför finna vi ock nu bland san-talbergen, där för få år sedan tigrar och andra vilda djur tumlade om i ostörd ro, många byar, där Guds barn uppstämma lovsånger till deras himmelske faders ära. 32. Om en döende santalkristens sista dag på jorden skriver samme missionär: ”Det var en gammal man vid namn Dula, näst hövdingen den mest ansedde mannen i byn. Han var 60 år, när han döptes. Tredje dagen av sin sjukdom ropade han sin hustru till sig och sade: ”1 dag går jag hem till Herren Jesus, det vet jag, ty det har han sagt mig, och nu är jag så glad, så glad!” Man sände ett bud till de kristna, och då alla voro samlade, sade han, att hans stund nu vore kommen samt bad dem förena sig med honom i bön. Därefter samlade han sina barn omkring sig och gav var och en sin del av hans kvarlåtenskap, varpå han vände sig till sin hustru och sade: ”Jag går blott litet i förväg, och du kommer snart efter; var därför icke be-drövad! Jag går hem till vår käre Herre Jesus, som har berett många boningar åt oss, och när du möter mig där, skola vi aldrig skiljas, utan leva evigt hos honom.” Därpå vände han sig till de församlade santalerna och uppmanade dem att stå fasta i tron och följa Jesus; ty om de förbleve honom trogna, så skulle de bliva evigt saliga. De fortforo att bedja och samtala med honom ännu en stund; sedan tryckte han ännu en gång sin hustrus hand och sade till henne: ”Nu går jag hem, farväl!” vände sig så om på bädden och insomnade stilla. De kristna voro betagna av häpnad och ropade under djupa suckar: ”Måtte vår levnads sista stund bliva sådan som hans!” — en önskan i