arbetade han i sin fosterfaders yrke. När han framträdde, predikande och döpande, framträdde han såsom en fattig och ringa man. Lärd var han icke heller. Med fattiga och simpla människor omgav han sig, med publikaner och skökor och andra syndare, som han frälst. Rävarna hade kulor och fåglarna under himmelen nästen, men han hade ingenting, där han kunde luta sitt huvud till. Av allmosor levde han, till fots vandrade han. Till lärjungar utvalde han simpla, olärda fiskare o. s. v. Var det rimligt, att han skulle vara himlarnes konung, den, genom vilken allt var skapat? Tvärt i strid mot Israels förnämsta skriftlärare predikade han. Var det då rimligt, att han skulle vara sanningen ? Bort det! Men han var det ändå, och bland folket voro några få, som kände honom, fastän han var föraktad av de allra flesta. Den stora mängden såg efter ”skepnad och fägring”, därför kände de honom icke. Men fattiga syndare kände honom; för dem uppenbarade Gud, vem han var. De fingo nåd att blicka tvärt igenom den oansenliga skepnaden. 57. På samma sätt sker även nu. Vad som är fördolt för de visa och kloka, det uppenbarar Gud för de fåkun-niga. Medan många lärda män vandra i det djupaste andliga mörker, så är det många av det simpla och enfaldiga folket, vilka känna Jesus, äro lyckliga och glada i honom samt genom honom övervinna synden, döden, djävulen och allt ont. De lärde säga: ”Folket är obildat; när folket varder mer upplyst, så skola sådana där förvillelser upphöra.” Alldeles såsom fariséerna sade: Detta folket, som icke känner lagen, är förbannat (Joh. 7:49). Men under tiden bor Guds hemlighet just bland dessa enfaldiga. ”Lärt folk är ett sällsynt villebråd i Guds rike”, säger Luther.