sats till sådan prakt, samt låter finna sig i en sådan skepnad, varunder ingen skulle söka ens en hospitalsdräng, mycket mindre en konung, så stor, att icke en gång den store mannen Johannes är värd att upplösa hans skorem. Såsom ville han nu säga till dem: låten edert högmod och fåfängliga sinne fara, sen icke på min person och mitt utvärtes väsende utan på gärningarna, som jag gör. Världsliga herrar, emedan de regera med världslig makt och myndighet, måste hava omkring sig rika, höga, friska, starka, kloka och skickliga män, med vilka de måste umgås, och vilka de rätt väl behöva. Ty deras rike kan icke bestå sådana män förutan. Tvärtom kunna de alldeles ingenting vänta av fattiga, spetälska, lama, blinda, döva, dumbar och döda. Men emedan mitt rike icke söker hjälp av andra, utan endast förlänar hjälp och har i sig själv nog, så att det icke behöver någon, därför kan jag icke lida att hava sådana omkring mig, som redan hava nog, äro rika, rena, friska, starka, levande, fromma, och som själva äro till allting mäktiga. Ty sådana är jag till ingen nytta; de skulle ingenting kunna njuta av mig; ja, de skulle vara mig till vanära, alldenstund det skulle se så ut, som om jag behövde dem och droge nytta av dem, såsom världsliga herrar av sina undersåtar. Jag måste därför ställa mig annorlunda och hålla mig till dem, som kunna njuta något gott av mig — måste umgås med lama, blinda, dumbar och allehanda vanlottade. Sådant fordrar mitt rikes art och beskaffenhet: därför måste jag förhålla mig så, att sådana människor må kunna vara omkring mig” (Ev. pred. på 3 : e sönd. i Adv.).