hon ock uppskära (Gal. 6:7). Och åter: Detta veten I, att ingen horkarl eller oren eller girig, vilken är en avguda-dyrkare, har arvedel i Kristi eller Guds rike. Låten ingen bedraga eder med tomma ord, ty för sådant kommer Guds vrede över ohörsamhetens barn (Ef. 5:5). Du hör alltså varningen. Den, som gör synd, är icke av Gud utan av djävulen (1 Joh. 3:8). Ja, de fara vilse och förgås alla de, som leva i synd, och änden på deras fröjd är gråt och tandagnisslan. Djävulen har bedragit dem. 133. Men icke bättre beställt är det med dem, som fara efter att upprätta sin egen rättfärdighet. Egenrättfärdig-heten är en fin och förfärlig snara, som bragt många i evig fördömelse, medan de alldeles säkert trott, att de varit på väg till himmelen. 134. Det berättas i de gamla eremiternas levnadsteckningar om en man, som förde ett mycket strängt leverne, så att han blev hållen för ett fullkomligt helgon. Omsider blev han sjuk och låg för döden. Då nu en gammal from man tillika med en yngre broder kommo att besöka eremiten i hans koja, så kom även på samma gång en mördare och gick med dem till den sjuke. Denne blev stående i dörren ; han hörde och betraktade den gamle eremitens helighet, att han hade fört en så sträng levnad. Häröver förundrad och förkrossad suckade han djupt och sade: ”Ack, så skulle även jag önska, att jag hade levat!” Den sjuke svarade: ”Ja, visserligen borde du hava gjort det du såväl som jag, så framt du annars vill bliva salig.” Och då han sagt detta, dog han. Men den yngre brodern såg, att hans själ blev bortförd av onda andar. Och han grät bittert. De två männen gingo nu därifrån, och mördaren följde efter dem, kände ånger och kval, ville bekänna sina synder och